-
Sjönöd!!! Ojjj, vad fel det gick…
I tisdags när jag kom hem från jobbet så drog jag ner till näsaäng och ser att det gässar fint på en helt öde värtan.
Det blåser SSV, ca 7…10 och jag står och tvekar mellan 6 och 7m2 till foilbrädan. Jag kör på den mindre segelstorleken för att minimera riskerna eftersom jag saknar sällskap på vattnet. Under ca en timme har jag min hittills bästa foilsession och det går grymt bra. Jag formligen flyger fram mellan bogesundslandet och bastuholmen och bara njuter.
På en repa, nära bastuholmen, ökar vinden lite extra och foilen kommer så högt att jag börjar få lätt spinout. Brädan lovar upp och foilen pitchar upp i luften när draget i seglet avtar. Själv slungas jag fram i lovart och landar med ryggen före i vattnet med full fart. Jag är beredd på ett knak i nacken, men landningen är helt smärtfri och fallet blev riktigt mjukt.
Hihi, en snabb simtur till brädan och full fart igen!
….men
Shit, benen funkar inte, det här var dumt. Neeej, armarna funkar inte heller. Ok, armar+ben är förlamade och NOLL känsel i dem i överhuvudtaget. Jag inser krasst att jag ligger ganska risigt till nu. Efter en stund lyckas jag vrida mig på mage och ser att brädan nu är ca 30m bort, men jag måste snabbt tillbaka till ryggläge eftersom jag inte får munnen över vattenytan.
OK, jag gör en snabb analys av läget
1. Brädan är ca 30m bort
2. Närmaste land i lä (drakskeppsvägen) är ca 1km bort
3. Vågorna är ca 0.5m höga och slår stundtals över huvudet.
4. Jag är varm och flytkraften i heldräkten är relativt god när jag ligger på rygg (saknar flytväst)
5. Det finns NOLL personer i närheten
6. Jag är helt förlamad
Efter några minuter börjar jag faktiskt kunna röra aningen i ben och armar men de saknar styrka och koordinationsförmåga. Det här var goda nyheter, men jag gör mig beredd på en låååång kväll. Jag försöker mig på lite ryggsim med bröstsimsbensparkar och vevar så gott det går. Högerarmen saknar nästan helt styrka, så gång på gång får jag titta upp och justera kursen. Efter ett tag inser jag att jag ska använda molnen för kurshållning och nu går det bättre. Under en evighet håller jag konstant avstånd till brädan men till slut börjar jag närma mig. Jag bestämmer mig för att under en stund köra max och se ifall jag kommer ikapp, det här är ett tempo jag inte kan hålla till land. Till slut lyckas jag flåsande kravla mig upp gränsle på brädan och är nu sjukt nöjd över att den initiala faran är över. Brädan driver tyvärr sakta sakta mot tornön som är obebodd. Jag är inte helt sugen på att stranda där och sen behöva simma över till fastlandet i mörker så jag bestämmer mig för att försöka få upp seglet aningen ur vattnet så att jag kan påverka driften lite mer västerut. Trots utslagen balans och motorik får jag nu så mycket självförtroende att jag ger mig på ett försök att få upp riggen helt ur vattnet med en hand och försöka segla tillbaka. Med nöd och näppe får jag upp riggen och kör sen en härlig kryssbog upp mot yttersta kråkudden där jag sen kan ringa efter skjuts till sjukhuset.
Sitter nu hemma, sjukskriven och med två brutna bröstkotor och känner mig trots allt ganska nöjd över min self rescue och att det gick bra till slut. Jag har haft några incidenter under mina 40 års surfande, men den här var med marginal farligast.
Lesson learned???? -
27 Svar
-
Läbbigt
För väl att det gick som det gick till slut.
Och återigen; vad viktigt det är att inte vara ensam på vattnetDetta inlägg arkiverar vi nu under rubriken:
“Ej för oroliga familjemedlemmar som anser att windsurfing är ett djävulens påfund”Ola
-
Bra jobbat! Sjukt läskigt.
-
Men hur fort gick det? Och hur kunde det gå så illa?
Bröstkotor är ju rejäla grejer, men du menar att fallet mot vattnet pajade dem?
Skulle säga att du har vart med om ngt fullkomligt osannolikt. Har aldrig hört om ngt liknande inom vindsurfing. Däremot inom MC skador.
Tror du en impact vest hade hjälpt?
-
Eh! Hur fasen lyckades du komma upp för att sedan segla en “härlig” kryssbog? Det bör ha gjort sjukt ont. Mycket imponerande gjort.
🤙🤙🤙 -
Jag gissar på max 25 knop och jag var absolut inte uppe i nån fart som kändes obehaglig.
Jag tror att selen krokade ur när jag flög genom luften, så jag landade fri från utr.
Jag tror inte jag träffade bräda eller rigg vid nedslaget.
Jag vet inte om jag förlorade medvetandet eller ej.
Jag tror jag landade platt på vattnet med ryggen nedåt.Helt klart kändes det grymt snopet att ligga där helt hjälplös. Hjälm och extralinor hade jag samt heldräkt, så jag var “beredd på det värsta” (typ bruten tå eller likn). Nån dag tidigare foilade jag i endast shorts och sele, så hade jag INTE överlevt vurpan.
Schysst impact vest lär bli årets julklapp från familjen för min del. 🙂
Jag är överraskad att kotor kunde krossas av ett sketet kastfall ner i vattnet. Förhoppningsvis kan impact vest skydda och fördela krafterna bättre.Enligt läkarna har jag fått “frakturer i bröstryggen och spriral stenos i halsryggen”. Jag vet inte om endera eller båda tillsammans gjorde mig totalt immobiliserad.
Så här efteråt har jag ont i armar (förlamningen övergick till stickningar och sen värk), svajjiga knän och yrsel när jag går.Ja funderar lite på hur man instinktivt ska hantera motsvarande situation framöver. Kastfall vid klassisk vindsurfing har jag i princip helt lyckats eliminera sen flera år. Med foil däremot är det klart lättare att man hamnar i svårhanterade situationer vid vindbyar.
-
Eh! Hur fasen lyckades du komma upp för att sedan segla en “härlig” kryssbog? Det bör ha gjort sjukt ont. Mycket imponerande gjort.
Jag hade faktiskt även under några sekunder hybris och funderade på att köra extra bog för att nå näsaäng som jag startade ifrån så att det skulle bli lättare att kånka prylarna. …sen tog vettet vid igen, risken att vurpa vid vändningen var för stor. 🙂
Jag hade ingen värk, jag var främst sjukt konfunderad över vad som drabbat mig. Kunde det varit balanssinnet som blivit utslaget? Väl i land rörde jag mig ungefär som en CPskadad, alla muskler betedde sig sjukt konstigt. -
Låter helt sanslöst och jätteläskigt! Jag kör varken hjälm eller flytväst. Har dock en hjälm som jag använder ibland när jag foilar eller filmar. Kanske dags för en impact vest🤔
-
Fasen vad läskigt! Jag har alltid flytväst, hjälm och telefon med mig när jag kör. Slog mig nu att min garmin fenix kanske med några tryck kan skicka sos meddelande med .. However inget av ovan hjälper om man blir medvetslös men förhoppningsvis en bra bit på vägen😁
-
Märkligt
Du fick ingen förklaring av läkare?Kramp har jag fått, senast i en muskelns armen efter idogt pumpande. Men det gick över
Klart, fall i 45 km/h från ca 1 m rakt platt mot vattenyta kan nog jämföras med fall i relativt hög fart mot fastmark. Och det är ju inte otänkbart att sådana skador kan inträffa då.
Hoppas det blir bättre och att du kan fortsätta surfa nästa säsong.
Ska köpa mig en impact vest eftersom jag själv foilar…
-
Jag är taggad på förnyat surf nästa år (med impact väst), men har lovat familjen att skippa höstsäsongen nu.
Foil är ju ganska nytt, så det är ju inte helt otänkbart att nya skaderisker inte gett utslag än i statistiken. Jag frågade inte heller läkaren om hur han bedömde sannolikheten att skadan kom från vatten-impact eller så.
Det här är min första foilsäsong och jag har under ca 30 seglingar fått den här typen av vurpa 3-4ggr (full fart med vikten långt fram och sen kommer en by så man blir överriggad).
Jag kör freeride prylar och den här gången speedade jag i maxfart, hängande i bommen och brädan tiltad mot lovart precis som formulakillarna. Det gick grymt tills vindbyn kom. Kanske var det övermodigt? Jag funderar lite på om situationen kunde räddats på kontrollerat sätt. Kanske kunde man lutat sig akterut och fått skutt med efterföljande tail-landning som broms??? -
Jag kör alltid med hjälm, flytväst och en sk Restube efter några incidenter i sk Rip Currents. Känner mig mycket tryggare nu. Dock fegare med åldern eller förnuftigare kanske….
/Henke -
-
Aj aj, låter inte kul d där men en erfarenhet rikare och nu vet du ju i a f att du kan handla rationellt i en svår situation. Tyvärr bra att vi andra får hörs om sådana händelser för det är ju som du själv nämnde lätt att få lite hyberis på vattnet;-). Önskar dig en snabb och smärtfri läkperiod nu så att du snart kan vara tillbaka igen!:-)
M v h,
Nicco Schiller -
ja jag torr också det kan bli nya skador med foil undertill. Jag har själv haft ett par skumma vurpor, senast fick jag ett rejält ryck i axel och tog emot med handen mot masten i fallet i en mindre lyckad gipp. Handen var på väg mot den vassa sidan av masten, men av ngn anledning hände inget (hade ju kunna blivit rätt bra snitt annars). Jag har även lyckats snitta en 25 cm rev i mittpanelen med min 5.7 – vilket petar hål på rekommendationen att så länge man håller i bommen när man vurpar så är man safe. Fattar fortfarande inte hur det kunde bli en reva på det sättet, men det ser ut som skuret med kniv så det kan inte va ngt annat än ngn av vingarna.
Kanske bättre att trycka iväg grejerna med fötterna, så man vet att man håller avståndet vid vurpa. Men då kan man landa på rygg (uppenbart inte bra) + att när jag gjort så kan det hända att brädan fortsätter foila en bra bit på egen hand om den landar ok, mkt längre än grejerna driver i vanliga fall. Kan tänka mig hur det kan gå med hjälp av en våg – obemannad down the line kanske..
Min foil går inte så jättesnabbt, och ger ganska bra varningssignaler när den är på väg upp eller ner. Men jag brukar kroka ur när det blir för bra tryck snarare än hänga emot. Kan tänka mig att en mer normal freeride/freerace foil som gör 7-8 knop mer utan problem också har lite mindre marginaler.
-
Detta svar ändrades 5 år, 3 månader sedan av sailortrash.
-
Detta svar ändrades 5 år, 3 månader sedan av
-
Initiala känslan har jag upplevt vid ett tidigare tillfälle och då gick tankarna på snarlikt sätt. Förra gången var i Kmöller i början av 90-talet en dag då vågorna var 3…4m och brädan var typ 30-40m bort. Efter evighetsmånga spolningar började jag tappa lusten på allt och bara skita i att kämpa vidare. Den här gången övervägde jag ett tag i början om jag hade mental styrka att kämpa så länge som behövdes. Nu blev jag ju sakta bättre och bättre, men jag var införstådd i att det kunde bli en fruktansvärt lång insats att nå fast mark. Rädsla/panik hade jag aldrig egentligen vid något tillfälle utan var hela tiden fokuserad på nuet och några minuter/meter framåt.
…ungefär som i den grymt sevärda filmen Touching the voidEdit: (YouTube, för den som inte sett filmen)
-
Detta svar ändrades 5 år, 3 månader sedan av johanvm.
-
Detta svar ändrades 5 år, 3 månader sedan av
Logga in för att svara.
