-
40+
Under de senaste månaderna har jag läst konfen mycket aktivt, men jag har ännu inte postat några egna inlägg, så det kanske är på tiden. Men i första hand vänder jag mig inte till alla er avancerade seglar som diskuterar spinouts, vågsurf, kulingvaring etcetera. Nej, jag hoppas att med dessa rader kunna ge några uppmuntrande ord till de oldtimers som jag misstänker — och precis som jag tidigare gjort — snokar runt här, men utan att riktigt våga ta steget.
Jag började segla 1981. Jag sålde min moppe och blev med surfbräda. Point, tror jag visst att den hette. Jag misstänker starkt att det är den enda bräda som tillverkats med vingar på aktern (!). En sommarstugepråm med andra ord. Fyra eller fem säsonger räckte den. Seglade på den tiden i Sandviken vid Skånes nordöstra kust. Bra förutsättningar förstås, men fortfarande en pråm. På den tiden var väl hopp och loopar precis uppfunna, och det var definitivt inget vi sysslade med. Det talas ibland om retrotrick. Vem idag seglar på högkant? Det var förövrigt enda gången vingarna hade någon mening. Och finns det någon av dagens surfare som seglat ståendes på axlarna på polarn? Det kärvs förstås en pråm för att det ska gå, men jag måste säga att det kändes förbannat coolt att hålla balansen med ett statigt grepp om masttoppen. 🙂
Nåväl, tillslut tröttnade man förstås på att ständigt bli frånåkt av alla nykomlingar med tätare föräldrar och funboards. Själv hade jag aldrig råd. Med tiden flyttade jag ifrån sydsverige och vindsurfingen lades definitvit på hyllan. Det har gått tjugo år sedan dess. Yrkeskarriär och barn har kommit emellan.
Men så börjar man närma sig 40. Plötsligt inser man att jobbet inte är allt, att sonen aldrig är hemma, och att man inte riktigt vet vad man ska göra av sin tid. Det är väl då det flesta skaffar husvagn eller HD. Eller? Själv hamnade jag här på konfen. Läste och fattade ingenting (det har hänt en del på 20 år). I början. Långsamt började jag smaka på tanken — kanske man skulle skaffa sig en gammal pråm och se om det fortfarande är kul. Hum…
I den vevan hittade jag en resa — och här kommer väl det enda matnyttiga i detta inlägg — Langley Travels har resor till Kreta där vindsurfingbrädor ingår i priset. Dyrt som fan, men en lovande öppning. Sagt och gjort. Vi for två veckor i slutet av maj. På darriga ben äntrande jag för första gången i mitt liv en bräda med fotstroppar. Sambon och sonen på stranden, och själv bar jag förstås de förpliktelser som följer med alla de rövarhistorier från ungdomen som jag berättat veckorna innan vi for. Men kroppen är en förunderlig maskin — upp med seglet, skota in, och så rätt ut mot horisonten. Kanske har andra avlagda seglare ur min generation något att hämta just här. Kroppen glömmer inte. (Det gör musklerna däremot — fy fan vilken kramp jag hade första natten.) Det är som med cykeln. Efter tio dagar på vågorna var det mesta tillbaka och de mycket svårflirtade franska instruktörerna lånade till och med ut sina egna brädor. En j-a känsla och definitivt en seger.
Kreta var en hit och hemkommen skaffade jag mig omgående en bättre begagnad bräda. Det visade sig att min svåger hade en Klepper S108 med två F2-segel liggande. Har ingen aning hur gammal den är, men jag misstänker att åldern kan räknas i decennier. Har nu konkat ut bräda på Brännö utanför Göteborg — inga idealiska vindsurfingförhållanden, men det räcker för mig. Det tog ett tag att få ordning allt. Brädan behövde lagas, och på premiärturen seglade jag av mastfoten två gånger. Nu är allt i ordning, iallafall så bra som det kan bli, och segeldagarna börjar läggas på rad. I måndags fick jag för första gången anledning att prova 5.0-seglet. Sedan dess har jag blivit som alla andra här på konfen, det vill säga, jag svär över den svenska sommaren och hoppas på hösten.
Alltså: Om här smyger några andra oldtimers som väljer mellan en HD och en bräda så kan jag bara säga att valet är skitenkelt. En rejält repa i full planing är faktiskt det enda som behövs.
/Johan
Logga in för att svara.