Befinner mig i samma situation, dock utan resa till Pozo(jävla lyckost!), hursomhelst är det att tuta i ordentligt rätt uppåt, som i en överroterad killer-bakåt och när man typ ser vattnet igen o lite mer än halva turen är avklarad så är det dags att skota ut för att häva vidare rotation. Och så snyggt o försiktigt vila sig bakåt för att landa tjusigt. Låter ju inte så svårt?! Tycker inte jag heller. För-stå-sig-påare menar att tyngdpunkten skall hållas nära masten för att på så sätt knixa till rörelsen. Det är nog till viss del lättare med en feting våg och göra dom så snyggt som Josh Stone gör (har sett honom göra pushloops i höjd med helikoptrar på Ho’okipa, hua!!), men en mindre typ axelhöjdsvåg kan oxå vara värt att pröva och då helt sonika ladda på en fetbakåt rätt upp, alltså inte som en vanlig bakåtloop, utan mer rättupp. Det luriga är vad som händer när man precis kommer över liksom. Som med allt annat är det mer psykologiskt än tekniskt svårt. Jag kommer ha hjälm och extra skydd när jag testar i sommar. Master o annat är intressant men påtaglig närkontakt, dvs placera masten snyggt halvvägs in i skallen eller brutna revben o grejer, kan man ju vara utan. Är det inte babordshoppning i Pozo, bara en sån sak är ju lurig.
Kör hårt. Avstämning efter sommaren.
/David