-
Prisa Gud! (Fredagen i Åsa)
Prisa Gud, slumpen, meteorologerna, en fjäril i Kina eller vem du nu vill hålla ansvarig för vädret.Fredagen i Åsa gav under en halvtimme prov på förhållanden jag aldrig sett i Sverige förut.
Min fredag började redan på torsdagen, kan man säga. Jag sate mig i bilen i Öreebro ca 20.00 och körde de ca 35 milen ned till Åsa där jag lade mig att sova. På fredagmorgonen var det lite för mycket syd i vinden, så jag drog vidare till Varberg. Det var tomt i både Lejet och Apelviken och jag valde att sticka ut i Apel. Där blev det ca 3 timmars rätt OK 4.0-segling, skoj men inget att skriva hem om. Redan från början hade jag bestämt att jag skulle dra upp igen till Åsa så fort vinden visade antydningar till att börja vrida upp, och för en gångs skull visade sig min timing denna gång vara PERFEKT.
Jag var nere i Åsa vid 13 och det var bara vågsurfare ute. Det såg rätt blåsigt ut, men med tanke på att det var rätt mycket pålands fortfarande så valde jag att rigga stort. Även detta ett lysande beslut visade det sig. Så, 4.5:an riggades i det närmaste platt och jag tog min EVO 62 med en stor (8.5″) men grymt mjuk fena som jag håller på att testa. När jag riggat kom även Mag ned, och även han började rigga 4.5 under det att jag gick ut. Under kryssarna upp till “yttre” var det grymt drag i detta segel och på två slag var jag uppe. Första slaget var det tydligt att det fortfarande var onshore, men redan andra slaget hända något märkligt, vinden vred kraftigt och trots att jag tog maxhöjd hela repan upp så seglade jag närmast i en lång båge. Väl uppe vid revet stog det klart att det var en speciell dag.
Yttre revet i Åsa är en stenö (Sälön heter den och jag har faktist sett sälar här ibland). Den ligger ca 50 meter utanför en lite udde och är ca 100*3m stor, mer likt en långsträckt stenhög egentligen . Det grundar upp rätt kraftigt utanför ön och här bryter vågorna. När man kommer nedanför (dvs öster om) ön så är det djupare och här seglar man in i en lite vik med lugnt vatten. Vågen är alltås ett slags pointbreak och det gör stället rätt lättseglat med avseende på att det är lätt att komma ut. I princip bryter det ju inte alls där man kör ut. Ni som seglat yttre revet i Åsa vet dock att det kan vara rätt svårseglet och enerverande också. Dels så är det ofta rätt glest mellan seten. Sedan bryter vågorna rätt oregelbundet, och det är svårt att bedömma vilka vågor som kommer bryta bra. Sedan är vågen som allra finast utanför själva stenön. Med tur och bra timing kan man droppa in långt in i vågen och få en grym ritt, men med taskig timing, eller bara lite oflyt kan man bli instängs framför ön när vågen bryter och då finns ingenstand att ta vägen förutom upp på stenarna. Är det stort är det närmast omöjligt att komma ut därifrån, men ibland löser sig detta av sig själv då den starka strömmen släpar dig och prylarna över stenarna på knädjupt vatten “nedåt” runt udden på ön och väl där är det mer en fråga om kraft att lyckas slita upp prylarna ur det strömmande grunda vattnet och plaska dig ut på djupare vatten igen. En ytterligare enerverande detalj är att vågen nedanför ön, dvs där man inte längre behöver passsa stenarna, först ser ut att bygga upp till en fin brant våg med en kastande läpp, men sedan, precis innan det är dags att droppa in, bara sjunka ihop till en svag uppförsbacke. En retsticka till våg, kan man säga.
Igår fick vi se vågen “nedanför” ön bryta och egenskaperna i bottenformen som så ofta brukas skapa “retstickevågen” visade sig också kunna leverera riktigt fina presenter. Fredagens svall hade en ovanligt sydlig riktning och var också rätt stort. Normalt sett seglar man ju inte Åsa förrän onsalamätaren visar typ 240 grader, och sedan kna man kanske ha tur och få ett vrid mot 270 grader på detta. Blåser det stadigt 270 kommer dit i princip inte in några vågor. Nu hade det blåst länge och riktningen hade legat rätt stadigt mellan 200 och 220 grader. Istället för att vrida in runt revet kom alltså vågorna med full kraft och hastighet. Det som hände under min kryss ut var att vinden vred från 220 till 270 grader och isället för tråkig och svårkörd onshore blev det perfekt sidvind, rent av 15-20 grader cross off (på Onsalmätare går ca 15 grader fel, och 270 grader på mätare än ca 285 i verkligheten). Första vågen var det fortfarande rejält drag i seglet och vinden var fortfarande under vridning. Dock såg jag redan då att vågen bröt ovanligt snyggt. Under vända två började vinden minska i styrka och när jag droppade in i den vågen och blickade nedåt såg jag en sällsam syn. Den delen av vågen som normalt bara brukar restas, reste sig nu upp till ett brant och ihåligt face på ca 2 meter, håll sig uppe ett tag av frånlandsvinden och sedan kastade läppen. Istället för att droppa in långt upp utanför stenarna och hoppas på tur man en rätt svårbedömd våg kunde man nu lägga första bottensvängen utenför och sedan sikta på en fantastisk vacker 20-30 meter lång sektion nedanför stenarna. Vinden lättade gradvis ur alltmer och efter några vändor var denna vackre våg närmast spegelbland på facet och under alla omständigheter helt fri från chop. Att få segla en sådan våg i Sverige var fantastiskt och det är nästan så att den visuella uppplevelsen när man kikade down the line och såg denna våg slog själva seglingen. Den här typen av set kom dessutom hela tiden och det var inte många vändor som inte resulterade i en perfekt våg.
Det var också något speciell med vågen innan den började bryta. Dels var dyningen väldigt tydlig väldigt långt ut och man kunde alltså plocka en stor våg tidigt och även när vinden gett sig lite var det lätt att pumpa sig upp i fart. När man sedan låg och speedade på dyningen och den började resa sig och branta upp så var det inte som vanligt att toppen först började bryta av. Iställlet var det som att botten sjönk ur en bit fram på vågen och det blev en främre bran del och en flackare topp. När sedan vågen bröt kom denna topp ifatt och gav läppen lite extra tryck. Häftigt, minst sagt.
Vinden lättade ur alltmer och det blev svårare och svårare att hålla den höga fart man behövde för att hinna med att rida vågen och inte sugas fast i läppen pga dålig fart. Att rida i cross off och lättvind kräver en del, speciellt när det inte finns att riktigt stort Mauiswell att ligga och glida på. Jag såg Magnus få till några grymt snygga repor, med upp till tre stilrena botten- och toppsvängar. Själv fick jag också till en och annan, och fick också känna på att det var rejäl kraft i vågen i några spolningar där det bara var att glömma att försöka hålla i prylarna. Jag kan nog trots allt inte påstå att seglngen rakt av var den bästa jag haft i Sverige, det har funnits andra gånger med bra förhållanden där jag själv fått till det bättre, gjort snabbbare bottensvängar, gått vertikalare, träffat läppen hårdare och så vidare. Tar man dock med känslan i det hela, och det bör man ju göra, så står sig fredagen 12 november 2004 mycket bra i konkurensen, trots handskar och trötta armar efter förmiddagens Varbergsegling, trots dåligt drag i seglet och bara drygt 30 minuters segling och trots att jag inte själv gjorde något spektakulärt direkt. När vinden efter ett tag i princip dog helt fick jag dessutom närmast simma hem med min sjunkande 62-litare. Kanske kommer trots detta gårdagen ut på topp. Jag har seglat Åsa regelbundet i 7-8 år, tror jag det är. Jag har aldrig sett det som det såg ut igår. Jag skulle inte tro att man skulle få den typen av förhållanden ens en gång per år även om man bosatte sig ute på Sälön och tillbringade all sin tid med att vänta. Det var en upplevelse i toppklass – en vågupplevelse – och att få en sådan upplevelse på sin “hemmaspot” är något speciellt. De 30 minuterna av vågupplevelse på yttre i Åsa fredagen 12 november 2004 komma sitta kvar i mitt minne länge, troligen för alltid.
Logga in för att svara.