-
The Spot Hunters – A Tale of Bad Decisions and Wasted Time
Bulten (aka Climpen, aka Chewbacca, aka Clemens), Biffen (narcissistiskt smeknamn på Tönt) och Balten (ja vad ska man säga, balten är ju balten…),dina vänner i etern är tillbaka med en ny bomkörning som ligger i en division för sig själv dit vanliga dödliga ej äga tillträde. Som en beläst person kanske minns från spektaklet vid EM i plöjning är inte att passa tider våra hjältars främsta attribut, när det gäller kroppsljud däremot är det inte många som brädar oss, men nog om det. Alltså, prognosen har lett till att det på fredagskvällen har förberetts minutiöst, Saaben har rastats ordentligt i diverse kranskommuner för upphämtning och lastning av nödvändigt material såsom brädor och segel. Även undertecknad bidrog genom en hel del mysande framför en klassisk van Damme –film och allmänt otrevlig attityd då det nattliga besöket av Saaben inte bara avbröt Jean Claude då han efter en orgie i skottlossning skulle leverera sin punchline till liken utan även tvingade mig till att bryta den strikta kalsong-dresscoden som etiketten bjuder till dylika nöjen. Morgonen därefter ska det bära av halv tio….sharp! Följaktligen var vi på väg vid 11-snåret med humöret på topp, tills någon pillade på baltens stereo och ett dovt, mullrande avgrundsmorr som gurglade fram bakom baltens skräckinjagande skägg fick denne arme sate att dra tillbaka armen snabbare än du faller under ett ikrokat kastfall( f.ö. en annan av våra starka sidor). Stämningen sjönk på vissa håll och steg på andra. Värt att nämna här för den okunnige är att Alex är en smula medelålders när det kommer till bilkörning och med myndig och kall stämma upplyser han alla som brutit mot ngn av reglerna att i bilen gäller; inget stojande och skrikande, bälte på, inget pillande på stereon som leder till skitmusik och inget taffsande på fönsterhissar. Detta präglade vår dag på vägen.
-
28 Svar
-
the road is long
-
Genom Skåne bär det av, förbi trädgårdstomtar, garageförsäljningar och suspekta kommuner tills vi slutligen rullar in på parkeringen vid Gislövshammar (cred att ngn upplåtit den förf. anm.) . Pulsen stiger när vågorna beskådas och såväl kiteare som surfare inspekteras och nickar, med innebörden att det där hade jag också satt om jag hade haft lika fräscha prylar, utdelas. Samtidigt kan man inte längre förtränga den fruktan som smygande börjar infinna sig p.g.a ringa erfarenhet och allmän ryggradslöshet. Med ett par lama ursäkter om att det är för mycket folk och att det är bättre uppåt kusten hoppar alla in en smula lättade, jag iaf, och vår odyssé, som kommer dra en halv tank och sluta på samma ställe, tar sin början. Vartenda sandkorn på hela östkusten finkammades men avfärdades. Vik, Vitemölla, Baskemölla, Kivik och ett antal orter för obetydliga för att föräras med namn fick besök men avfärdades då de ej uppfyllda vår förfinade smak, de var svåra och läskiga helt enkelt. Vi fortsätter uppåt landet och kliver otaliga gånger ur bilen, stirrar en stund med insjunken blick och sluttande panna på det skummande havet, och säger varje gång – nja, men vi kör lite längre norrut – och befinner oss plötsligt långt inåt landet vid en
bed’and’breakfast mitt ibland Brösarps smaragdgröna kullar utan en skymt av havet och börjar inse att det kanske är dags att iaf inte köra 180 grader bort från vattnet för att hitta det vi söker (även om den uppmärksamme läsaren insett att vi inte kommer att finna detta, du behöver inte ens vara uppmärksam). Följaktligen spinner vi runt bilen och sätter högsta fart tillbaka….okej men rätt snabbt…okej, 50 på 70 väg men skit du i det. Vi kör naturligtvis fel och finner oss själva stående inne på Kiviks musteri. Då Alex med sedvanlig precision backar runt en hörna med släpet och börjar köra tillbaka och jag och Chewie lite förstrött sysselsätter oss med en bodycount på de civila offer som fått sätta livet till för hans backning fastnar våra blickar plötsligt på träskivor med stora färgglada lysmaskar målade, och ansikten är utsågade så var man kan sticka in sitt huvud och föreviga denna magiska stund på musteriet. It’s a must som ni förstår (gött, torr humor, där satt den, slå mig inte.) Så naturligtvis stannas bilen, naturligtvis inte på en parkering utan mitt på vägen, och Clemens triggerfinger börjar göra sig till känna med kameran trots en stilla tår i ögonvrån på det lilla barn som blivit barskt fråntagit dagens höjdpunkt. Tur att vi bytte bort samvetet mot sjyssta hockeybilder som små. -
……
-
……
-
Nåväl, vi sadlar upp igen och fortsätter slingra oss igenom alla orter vi kan hitta som ej är anpassade för en kombibil med släp, och dessa är inte så få. Fler civila dödsoffer, fler nerkörda rabatter och fler fyrvägskorsningar blockerade i alla riktningar av samma fordon under långa stunder. Stämningen stiger. Våra f.d. naturvetarhjärnor som vi fört en konstant fight med för att se vem som har ihjäl vem först har p.g.a. en stor konsumtion öl slutligen gett upp hoppet och lämnat oss och följaktligen slår oss aldrig det faktum att vi besöker exakt samma spots som vi granskat på vägen upp. Lycksaliga äro de ovetande. Dock börjar något så småningom ske, orsaken kan vara sockerbrist, frustration, metanpåverkan eller vår barnslighet som visar sig i symptom som kottkrig, strandlekar och identifiering av den lufsande chewbacca i en 7 meter bred ”skog” där jag och balten lyckas gå vilse. Som tur är har mini..förlåt bangolfen stängt, vilket gör att vi lyckas ta oss därifrån, annars hade ngn funnit 3 vackra lik vid 7:e banan. Fyra timmar senare står vi återigen på parkeringen i Gislövshammar. Vi lyckas samla mod och bestämmer oss för att ta tjuren vid hornen och ge oss ut då vi blir informerade om att det inte blåser längre. En smula snopet stegar vi bredbent ner till havet och finner att information var fullständigt korrekt, utspridd över ängen ligger otaliga riggar upplagda och påminner om en elefantkyrkogård, med skillnaden att den kusliga tystnaden som alla som sett lejonkungen (originalet då självfallet, ingen sabla uppföljare) känner till, har ersatts av missnöjt mummel och obscena gester mot skyn eller förnöjda kommentarer om förmiddagen.
-
……
-
det faktista ögonblicket då hjärnan ger upp
-
Ett fåtal tappra är dock kvar och tampas med elementen och vi slår oss ner i godan ro och beskådar dessa riddare i neopren då vi nog alla insett att vi inte kommer stå på vattnet denna dag.
-
……
-
Då plötsligt skickar de emigrerade hjärnorna ett sms från poolkanten där de sippar white-russians och får massage, med en kärnfull slutsats om vad dagen ska ägnas åt; Folkrace! Vi har ju tidigare under dagen passerat svampabanan i Tommelilla och med stor sannolikhet är det därför vi inte kunnat finna ro under dagen, en osynlig kraft drar oss dit, likt en kebabpizza mot baltens mun, det är inte lönt att kämpa emot helt enkelt, en lärdom jag tagit med mig efter att sett hur man ska agera när man ska fighta en halvnaken van Damme. Bilen rastas ordentligt trots den brända kopplingen och adrenalinet flödar, inte bara p.g.a de parkerade bilar som alex tror kör. Bromsarna skriker. Stämningen stiger. Vi parkerar, kliver ur bilen och hör skrälla motorer på andra sidan planket då en skur av damm från kurvan singlar ner på våra okammade huvuden. Vi pinnar iväg så exalterat att vi knappt upptäcker att besökarna här även besökt high chapparall, inte helt oväntat. Vi tar oss in och insuper njutningen med alla sinnen, skrikande däck, bränt gummi, och fantasifullt krockade bilar som ser ut som om någon har tuggat på dem (memo to self; kanskeden tyske kannibalen?). Vi tar plats och de skramlande bestarna radar upp sig likt en romersk legion. Flera tjuvstarter senare bär det av och vi förundras över denna sport ibland sporter, sunkiga Saab-bilar i klungor som massakrerar varandra i stil med gårdagens van Damme film då män som Kenny, Conny, Jonny och Sonny göra upp om vem som är kung av grusringen. Heaten avlöser varandra, det ena mer actionspäckat än det förra och vår förtjusning vet inga gränser trots närvaron av publikens massiva kroppshyddor, dåligt beslöjade med mysbrallor i knävecken. Även dessa lirare heter Conny, Ronny, Sonny och Kenny. De sällskapar med damer, eller vad man nu ska säga, i blåa hänglsebyxor och vad som ser ut som långärmade tröjor men som vid närmare inspektion visar sig vara tatueringar. Speakerns exalterade röst varvas med dansband och slagdängor i de skränande högtalarna, motorer vrålar, hjullastare släpar bort de fallna kämparna, smal korv med mos förtärs, magar smeks, ädlare delar klias, skinkor blottas och alla livets bekymmer är som bortblåsta då vi väcks ur vår eufori av att speakern annonserar dagens sista heat. Bilarna far iväg och 3 varv och en överkörd funktionär senare har dagens vinnare korats, det var Jonny..nej..Conny! eller vänta det kan varit Sonny
-
……
-
……
-
……
-
funktionär i behov av terapi för att komma till rätta med sin dödslängtan
-
det är imponerande hur han hanterar denna stressiga situation i vilken hans liv hänger på en skör tråd och han tvingas utföra den svåra manövern ”bakåtsteg” som endast världsmästaren i gång-freestyle klarat en gång och i vilken denne bröt benet på kuppen. trots detta håller alltså funktionären huvudet kallt och glömmer inte sin primära uppgift: att vifta med flaggan.
Logga in för att svara.
