-
Irland igen!
Irland 2007,
Det har skrivits en del om detta resmål tidigare i trådar ser jag, men jag tar mig ändå friheten att redovisa lite erfarenheter och upplevelser av min vistelse där.
Resa gör man enkelt med Ryan Air till Dublin, i mitt fall för beskedliga 1 euro, inalles med skrymmande bagage och övervikt på densamma 70 euro. Hyrbil, Toyota Yaris 300 euro för planerade tre veckor, enkelt och smidigt man fick skjuts till hyrbilsparkeringen med bagage och allt. Ingen småkaka att köra manuellt igen med skymd sikt, surfstress, och vänstertrafik, spännande är bara förnamnet….Vägarna håller emellertid länge hög standard, med god skyltning osv värre blir det då man närmar sig Dingle, där vägarna mer antar kontinental standard med alerthöjande överraskningar och böjar, vari kan väntas mötande lastbilar traktorer, boskapshjordar, rastande bordercollies eller rentav yvskäggiga krumbenta fiskare, men mest sannolikt harar/kaniner. Har faktiskt och tråkigt nog ett tretal på mitt samvete, tydligen stod min Yaris högst i näringskedjan. Rasande vackert är det emellertid överallt, i mitt tycke.
Resan tar från Dublin till Brandon Bay cirka fyra och en halv timme. Väl framme ligger bukten likt en hästsko varefter spotsen ligger på rad från söder räknat, Fermoyle, Kilcummin, Gowlane (Goulane), Stradbelly, Stoney Gap, Dumps, Mossies, samtliga döpta enligt egen uppgift av Jamie Knox, gammal excentrisk PWA-seglare som numera har lodgen på orten, där jag också bodde. Naturens nyck har skapat det optimala bukten för vågkonnösser. Alla spot har givetvis sina förtjänster, men Gowlane var det som drog mest, vågorna var medan jag var där markant större och fantastiskt fina, för att senare när tidvattnet tryckte på vara direkt anslående. Buktens utformning gör också att man på samma vindriktning kan söka sig offshore, sideshore eller cross on förhållanden, vilket är ett komplett ”smoergasboard”. Vad som genererar de fina förhållanden är framförallt, och uppenbarligen, det strategiska läget där Irland tycks ligga i lågtrycksbanan utan hejdande landmassor, samt den vindförstärkning som så ofta följer av förekomsten av intilliggande bergsmassiv (Sydafrika, Hawaii, teneriffa, karphatos). Massiven föranleder antingen vinden att krökas runt, likt El Medano, och accelerera eller rinna ner utefter bergssidan, såsom fallet med Karpathos eller slutligen genom ett pass pressa samman befintlig vind. Även om prognoserna under vistelsen var tunna så fick vindarna extra knuff. Detta på flertalet riktningar – men mest påtagligt vid sydvästliga vindar. En bergspassage fick till följd att vinden blev sammanpressad och därav starkare. Vinden kan följaktligen lokalt vara helt annorlunda bara två spots emellan, vilket kan vara värt att ha i minnet. 10 knots vind vid Dumps, kan vara 15-25 knots vid Gowlane. En avsevärd skillnad alltså, goda råd kan förövrigt sökas hos den utomordentligt trevliga personalen i surfshopen vid Knoxcentret, Sam och Jeromy. Kilcummin är också ett ställe som jag kan rekommendera, framförallt när Gowlane är stort, eller mer osannolikt – alltför trafikerat, där är vinden något starkare på sydvästligt och vågorna är mindre men otroligt branta och fina, kanske i följd av något högre vindstyrka och mer offshore, vad vet jag. Ingen trängsel överlag, men i synnerhet inte här. Ett annan sak med Gowlane är att det allmänt sett betraktas som ett mycket svårt ställe att segla, beroende på att vågorna kan stänga ganska bra, och vinden är rent allmänt byig vilket är signifikant för off shore. Vid Kilcummin upplevde jag att vågorna mer bröt från vänster till höger, vilket jag personligen uppskattade. Det största jag tog mig an vid Gowlane var runt mast och det var bra knuff i dessa, intervallet var då 12 sekunder. Spolningarna från dem är ett pålitligt tvättprogram, sopren i på bara skinnet och plackrent i munnen, å andra sidan inget farligare än sand under mig. Stället, liksom Brandon i övrigt har emellertid inget skrämmande shorebrejk.
Jag tog med mig följande utrustning 3.7 – 5.2 och 83 liter vågis 237X56, vilket skulle visa sig vara lite i minsta laget, givet avsaknaden av vind. Vanligtvis skulle detta dock ha varit bra. En sak att kanske tänka på inför dessa 10-15 knots vinddagarna, där man med större bräda kan guppa ut och rida in, vilket jag tyckte var riktigt roligt. Jag var dock på ett Jem Hall-läger för en vecka varför jag fritt kunde låna av honom ur 2008 RRD programmet och Ezzy dito, och gjorde även så i stor omfattning. RRD CD Wave var 225X62 99 liter och var för detta ändamål perfekt, planade i minimalt med vind med 5.8 segel. Knä – till höfthöga vågor och 15 knots vind superkul!!
För den intresserade kan jag, liksom tidigare gjorts med Cribbs motsvarighet, redovisa att hans upplägg också var mycket givande, även under dagar med avsaknad av vind. Dessa dagar surfades det med Longboards, vilket gav nyttig input inför seglingen i vågor med avseende på; läsa vågor, fördela kroppsvikt för fart – i synnerhet då givetvis framfot, samt inte minst lära sig det område varinom man uppehåller sig när man seglar vågor, alltihop mycket lärorikt och kul. I övrigt var betoningen på det för vågridningen fundamentala grunderna, slag, alternativ på vågen, framfot, bomgrepp i bottensvängen respektive toppsvängen, blicken och dess betydelse för att styra kroppen in i svängarna. Inga sexiga grejer, men likafullt som sagt fundamentala. Blicken t ex drar med sig axlarna, skuldrorna och höfterna, vidare så övades tidig planing grundligt, tillsammans med att göra sig av med den för mig fula ovanan att stirra i seglet, vilket fick Jem att återkommande fråga oss/mig ”whats that sail telling ya, Fred?” ”Fuck`n `l” visade sig vara det rätta svaret, d v s inget. Jag måste personligen säga att dessa fundamentala grejor man tar med sig hem, förändrar ens segling till det bättre! De första bottensvängarna och cutbacksen man sedan satte på cross off var helt magiska, detta var roligare, enklare och snabbare än något jag upplevt. Fantastiskt. Priset för denna kurs var inte så dyr om man beaktar att för dessa 650 euro, fick jag en veckas boende med frukost hos Knox, daglig och kunnig coachning, samt inte minst tillgång till utrustning, vilket kanske å andra sidan inte är att vänta….Jag måste ta tillfället och rekommendera detta och liknande läger. Vi var 9 som deltog vilket var lagom för god coachning, vidare gav detta var och en tillräckligt utrymme.
Tråkigt nog tog jag inte min systemkamera med mig p g a rädsla för stöld. Denna rädsla föreföll mig efteråt vara mer eller mindre obefogad, då jag inte hörde någon som blivit av med något. Bilderna tagna med enkel kamera gör emellertid inte stället, eller för den delen förhållandena, rättvisa. Trots detta bilägger jag ett axplock, tillsammans med några kollegors snyltade bilder.
Nedan finns en bild av en kille som tidigare var PWA seglare i NP-stallet, Rob Jones, vilken var en skön karaktör och extremist. Hans högtid var under vintern då Brandon var som mest utsatt för väder och vind, av denna anledning sydde han egna segel på 2.2-2.6 m2, vilka bättre lämpade sig för hardcoresegling i Brandon, än fabrikörernas gängse 3.3 segel som minsta i linjen. Ett svep om 10 dagar i stöpet med force 9-11 i bukten var ingen ovanlighet! Stället är seriöst blåsigt normalt.
Man åker kanske inte hit för matens skull, möjligtvis för Knoxcentrets mytomspunna frukost, men det är överlag Ok, och förövrigt bra mycket bättre än vad som återfinns på medelhavska tavernor. Oftast hamnar man på Spillanes vilket är helt ok, men något högre prisläge ( 9 – 21 euro ) än om man söker sig en bit utanför. Kan varmt rekommendera ”Seven Hogs” tio minuters bilväg inmot Tralee, billigare och enligt min uppfattning bättre mat – men mindre surfig atmosfär. I övrigt kan man falla åter på Sparbutiken i Castle Gregory (5 minuter med bil från Brandon Bay), matiga mackor för 25 spänn, perfekt.
Jag är såld på stället och kommer absolut att återkomma, snarast möjligt..Fuck´n ´l
Fredrik
Logga in för att svara.