-
Epic Maui
Tja här borta fortsätter äventyren. För er som följt mina inlägg eller blogg vet att jag har lite fotproblem. Jag har stått över vågseglingen en megafin Kuaudag, gårdagens XL-dag och lite till. Foten gillar helt enkelt inte fotstroppar, i vart fall inte om man pressar seglingen lite eller hamnar i allehanda inte helt planerade situationer.
Idag var det riktigt tungt. Gårdagens XL-svall hade gått ner till L. Dvs det gick att segla på Hookipa (såg sisådär bra ut) och Kuau hade väl rätt rejäl mast i alla set. För er som inte varit där snackar vi då inte om någon mastpeak, utan om långa ibland dumpande vallar solida mast hela vägen.
Hur som helst när jag var förbi och kollade och snackade lite med gänget på stocken såg det rätt sönderblåst ut. Visserligen mycket off-shore, men lite för starkt och byigt och hade blåst såpass sedan tidig morgon. Vågorna var dock fortfarande massiva och det var tätt intervall så det var verkligen ingen brist på hårvalutan. De här lite mer blåsiga dagarna är rätt förutsägbara: runt 4 brukar det lätta ordentligt och övergå till en sådan där fantastik lätt fin off-shore bris som gör vågorna sååååå mycket bättre. Hem med familjen och så den stora frågan, skulle jag bryta mitt löfte och inte segla denna vecka – YES, så fick det bli. Slängde in brädan och bommen med 370 och 4.5an i bilen och tillbaka till Kuau. Visst jag var där 10 över 4 och det hade just börjat mojna. Mike kom just in och jag frågade om det var bra “Amazing” svarade han. Tejpade på kolskyddet med lite extra ducktape och drog på dojan.
F-ta så d-la bra det var. Min strategi att köra riktigt, riktigt konservativt, dvs bara ta de absolut största vågorna och gå tidigt som fan visade sig passa förhållandena perfekt. Svallet hade vridit runt lite och Mama’s peaken och Noriegapeaken byggde ihop i de största vågorna till en enda lång perfekt grymmebrant snabb höger.
Det här händer väldigt sällan. Oftast måste det vara XL, dvs ytterligare en halv till en gubbe högre vågor. Nu var vågsizen såååå perfekt. De största stängde visserligen Noriega-kanalen totalt, men det var helt ok med små pustar nere mot Tavares-bukten för att man kunde göra en kyckling gipp eller två och sedan pipa ut. Sedan kryssa upp ett par slag till Mama’s och sen hade man det bästa i vindsurfing som Maui kan bjuda på. Full spätta ner för mastface, carva så dj-la hårt man bara kan upp så vertikalt man bara vågar, cutback med så mycket tryck man ville, lite lätt frifallvarning ner in i nästa bottomturn, och så kunde det hålla på en 5-6 gånger innan man antingen rättade ut för att ta skydd på insidan eller droppade av för att pipa ut direkt… OBS; detta ska INTE jämföras med supersegvågridning på Kanaha som både kan vara kalaskul och många många svängar per våg, men här var det med full spätta down the line och tryck från första till sista meter.
Dessutom: I stort sett alla hade seglat sig trötta i den byiga hårdvinden tidigare på dagen. Vi var fyra stycken ute – FYRA – 4 – stycken!!!!!!! Jag var så nära tårar varje gång jag kryssade upp mellan fetingsetten för alla fantastiska vågor som jag såg osurfade. Helt sjukt att vi var så få. Sista timmen in i skymningen var vi bara tre.
En av de fyra var Josh Stone som flyttat tillbaka till Kuau. Han seglade ner från Hookipa och tänkte bara just segla hem. Men han kunde inte låta blir att dundra ner får rätt många fetingar innan han la av. Han var mer än vanligt stokad (Vilket betyder megastokad!!) och menade att idag var Kuau bättre än de riktigt riktigt bra Hookipadagarna och självklart mycket bättre än Hookipa idag.
En annan var Frank (friendly som alla svenskar hyr bil av) som visserligen inte rippar som Josh men seglar Kuau året runt varje seglingsbar dag sedan typ 10 år. Hans omdöme var: “The best Kuau ever”.
Tja vad fan ska man säga nu då? Dessa två timmars segling går absolut in bland mina top 10 vindsurfing sessions någonsin.
Foten då?
Vilken djävla fot, vad snackar ni om!?
/JB
Logga in för att svara.