As Small as it Gets – Hookipa Fun… plus?

[fjant]

Stort tack Jeppe, vilken skön rulle!!!
Brorsan och jag åker till maui nu på lördag, så din film kom som en klockren motivations-boost för att jaga sig ut på dom sista isiga jogging-turerna här hemma i sviiden.
Bra filmat och bra seglat! Gillar verkligen hookipa-klippen, så lekande lätt men ändå utmanande!

/Mackan

[sinker]

Mäktig segling där Jesper. Mycket adrenalin 13 min in i filmen? 😉
/sinker

[jesper-b]

Sinker;681495 wrote:

Mäktig segling där Jesper. Mycket adrenalin 13 min in i filmen? 😉
/sinker

Adrenalin och situationer i vindsurfingen är en grej jag tänkt på mycket och som jag hade tänkt svara på här och då, då jag såg din fråga. Sen blev det inte av, men nu hade vi just ett seminarium på mitt jobb där adrenalin och företagande diskuterades och jag kom ihåg Sinkers inlägg:

Jag vet inte om det är något fel på mig, och måhända var det en massa adrenalin i kroppen i den där spolningen dryga 13 minuter in, men jag känner INGEN oro eller liknande i de där situationerna. Jag brukar bli i någon slags blandat tillstånd av 1) avslappnad go with the flow njutbar känsla, och 2) tänka hyperrationellt hur man ska aggera på bästa sätt.

Det förstnämnda (1) blir oerhört tydligt i tunga djupa spolningar när vattnet blir helt svart pga att man är rätt djupt nertryckt. Jag börjar njuta och tänka alla möjliga sköna tankar. Ibland stannar jag kvar lite längre än nödvändigt bara för att behålla dem. Sen kan man ju “vakna upp” rätt bryskt av t ex ett hårt rev som plötsligt dunkar in i kroppen eller att man väldigt gärna skulle vilja andas in lite luft, men oftast inte.

Det hyperrationella (2) brukar föregå eller efterlösa det där njutbara drömandet. Jag kanske ligger med en bruten kolfibermast, trasigt segel och en lätt sönderskuren hand eller liknande i ett tungt bryt med mycket ström; då blir det som om rena checklistan på rätt tillvägagångssätt bara poppar upp i huvudet, eller snarare jag börjar lugnt och sansat verkställa en sådan lista. Vet inte varför men jag tror aldrig jag känt nån panik eller liknande oro i den typ av situationer. Kanske är man full med adrenalin i kroppen men jag känner liksom aldrig av den.

Jag känner mycket mer adrenalin inför seglingen, både i smått och lättseglat och i större mer respektingivande förhållanden. T ex 5 minuter in i filmen (ovan) när jag går på stranden på väg till seglingen, eller 9.40 in då jag seglar ut i kanalen. Men så fort jag kommer ut, till exempel 10.00 och ska ta mig genom impact zone, då slår njutande och känslan av rationalitet ut oroskänslan.

Jag vet att andra brukar beskriva sig som väldigt små i vissa situationer. Till exempel när man tappat all utrustning och man inte vet var de är någon stans, och man inte riktigt vet var man själv är någonstans, mer än att det är en djädra massa brytande strömt vatten överallt. Nyss var man kung på vågen, nu en liten obetydlig prick i ett stormande hav. Visst kan jag relatera till det, men inte riktigt ändå. Jag brukar låta en stor våg spola mig, trycka ner mig och njuta, ombytt av en lite lagom kraftig simning i den riktning som borde vara mot min utrustning eller mindre farligt vatten…

Jag låter väl som en självutnämnd machogubbe, men jag har å andra sidan aldrig seglat eller towat i riktigt stora vågor. Det är jag kanske helt enkelt för smart (eller lat) för. Jag håller mig inom min komfort-zone och när jag är i den yttre gränsen av den njuter jag hellre än stressar upp mig.

Skulle däremot behöva lite mer stress just nu. Borde jobba på min artikel om risk-tagande och risk-kontroll i investment banking istället för att sitta här och skriva strunt om vindsurfing!

När har ni andra njutbara stunder, oro, adrenalin och liknande i er vindsurfing? Känner ni igen er i mina resonemang?

/JB

[dude]

Jag känner definitivt igen mig, jag behöver bara lite mer vana att bli spolad på lite olika ställen runt bryten :tongue: