blå rummet??

[windseeker]

ja ja, ge mig mer dåligt samvete bara… precis som om jag inte hade nog att göra på jobbet OCH privat.
ge inte upp hoppet:-)

[windseeker]

Jag har ju faktiskt under en ganska lång tid mer eller mindre fyllt min hårddisk med diverse användbart respektive oanvändbart meterial både egenproducerat och sånt som folk skickat i god tro om att de skulle bli publicerat ganska omgående. Tänkte därför att jag i brist på uppdateringar kanske skulle ge er en liten sjuk historia som jag skrev nånstans mellan glöggen och julskinkan i nån typ av rödvinsrus (så här i efterhand kan man nog konstatera att jag måste varit och köpt LSD på plattan).

Eftersom “surfblaskan” snart kommer att ändras rätt ordentligt där en av ideérna som vi kanske använder oss av är en liten “minikonf” efter varje artikel kan man ju se om det blir nån respons på detta…..

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta, men nån reaktion kanske det leder till. jag har alltså bara kört cut and paste så stämmer inte avstavningen beror det på det.

LÄS OM NI ORKAR OM DEN STACKARS CLEMENS OCH HANS PATETISKA HOBBY…..the truth is out there.

Clemens Mjäkefes vaknade mycket tidigt av att något föremål bankade och väsnades på hans balkong. Vinden slet och drog i en planka som stod lutad mot en korrugerad plåt som var avsedd att separera hans balkong från grannen Olga Söderlunds. Ovetande om att det var hans egen planka som stod och bankade på balkongen öppnade Clemens ögonen och svor lågt för sig själv ett par gånger om den odugliga pensionären Söderlund som inte gjorde annat än gnällde på grannarna i huset. Efter ytterligare några dunk mot plåten kunde han inte hålla sig längre, oväsendet på balkongen i kombination med hans stenhårda morgonstånd tvingade honom upp ur sängen till toaletten. Han satte sig ner, lutade sig framåt och bröt ner sin stenhårda lem i toalettstolen för att på så sätt kunna klämma fram en stråle utan att kissa ner hela badrummet.

På väg tillbaka till sovrummet passerade Clemens köket för att dricka ett glas vatten. Det var redan ljust ute trots att klockan bara var sex på morgonen denna dag i början av oktober månad. Det var i nådens år 1999 och Clemens beslutade sig raskt för att sjukskriva sig i stället för att gå till arbetet. Beslutet var fattat i samma ögonblick som han tittade ut på tallen utanför hans fönster. Tallen som i vanliga fall var en bra vindvisare låg nu stundtals och slickade marken med trädkronan så att gatan utanför hade fyllts av små kottar och barr. Trafiken utanför hade redan satt igång, bilar med ensamma människor utan riktigt mål i sitt liv var på väg till sina morgontidiga arbeten där stämpelklockor och matlådor utgjorde en stor del av vardagen.

Clemens tömde gårdagens överblivna kaffe från kaffebryggaren i en kopp som var märkt ”C”, stoppade den i microvågsugnen och tryckte in två minuter och sedan ”START”. Under tiden microvågsugnen surrade på 900 watt gick han till telefonen och ringde till personen i växeln jobbet som tog emot sjukskrivningar.

– Ja hej det är Clemens Mjäkefes på Marknad, jag kommer inte till jobbet idag.
– Vaddå, är du sjuk?
– Näe, idag är jag frisk. Så jag kommer inte in.
– Vaddå, vad menar du? Sade telefonisten en aning tvekande.
– Precis vad jag säger, jag är frisk idag så jag kommer inte in. Dessutom kanske solen skiner imorgon och då kommer jag nog inte heller in till jobbet. Däremot i övermorgon, då är jag troligtvis sjuk igen så då kommer jag in och jobbar.
– Eeehu, jaha det var märkligt, sade telefonisten ytterligare konfunderad, jag meddelar din chef så ordnar det sig säkert.
– Ok, bra – bra, sade Clemens och lade på luren.

I samma andetag som han lade på luren tänkte Clemens ”det där var ju riktigt bra sagt, varför har jag aldrig sagt så förut” och precis då plingade microvågsugnen sitt sedvanliga ljud efter utförd plikt och signalerade – ”maten är klar”.

Clemens tog kaffekoppen ur micron och satte den till munnen. Samtidigt som han funderade på hur drycker uppvärmda i micron till synes kunde uppnå temperaturer som långt överskred gränsvärdena för en härdsmälta i Ignalina öppnade han en jordgubbs Risifrutti som han tog ur kylen.

Kaffet smakade osedvanligt illa, bränt, surt och samtidigt metalliskt på något vis. Kanske hade detta något att göra med att det var uppvärmt i micron. Han började fokusera på Risifruttin i stället – hällde i jordgubbsylten i den risgrynsgrötsliknande sörjan och blandade runt med skeden. Samtidigt började han omedvetet nynna på en låt han knappast någonsin hade hört ”…na na na…it´s a privilege…”

Efter en med Clemenss mått mätt god och närande frukost packade han ner sina neoprenedräkter som hängde på tork i duschen i en stor väska. Det var först själva våtdräkten, därefter en huva med tillhörande väst, ett par handskar med hål i handflatorna (som han kallade änkemannens dröm) och ett par fullkomligt vedervärdigt stinkande våtdräktsskor av märket Okespor titanium.
Efter att väskan var packad luktade han instinktivt på sina fingrar för att känna om surfskornas odör hade smittat av sig. Det hade de! Han gick ut i köket igen för att tvätta bort lukten från händerna och fylla en 1,5 liters PET-flaska med vatten.

Medan han lät kranen rinna för att vattnet skulle bli extra kallt kastade han en blick på väskan och såg till sin fasa att högerskon rörde på sig. Clemens trodde direkt att han inbillade sig och att det måste vara en synvilla framkallad av konsumtionen av gårdagkvällens tyska öl som gjorde att hjärnan spelade honom ett spratt.

Han flyttade blicken och koncentrerade sig i stället hårt på att få vattenstrålen att styras ned i flaskan. Tricket lyckades – i ögonvrån såg det ut som skon låg stilla.

Med den fyllda flaskan nedstoppad i väskan gick Clemens med raska steg ned mot sin parkerade surfbuss på gatan. Kottarna och barren på gatan, som fläckvis hade blåst ihop till halvmeterhöga vallar, gjorde det svårt att ta sig fram till bussdörren i det skumma morgonljuset denna dag då nattstädningen inte hade skett. Han log på väg till bussen i vetskap om att alla hans surfprylar var i säkert förvar i den låsta, reglade och larmade bussen som dessutom var försedd med stöldkrycka om ratt och växelspak. Han ställde ner din väska på marken bakom bussen och stoppade handen i fickan på jackan för att ta upp nycklarna.

En katt kom gående förbi. Katten stannade till som förstenad då den kände vittringen av väskan, några ögonblick senare reste den ragg och började ömsom jama i skräck och ömsom fräsa som besatt innan den jamande sprang därifrån som om vore den jagad av en rabiessmittad rotweiler.

Utan att ägna någon mer tanke åt detta tog Clemens upp nycklarna ur jackfickan. Det rasslade till när nyckelknippan såg dagens ljus, vilken av de många nycklarna var det som gick till bakluckan? Efter att ha provat åtta olika nycklar i låset åkte bakluckan upp och Clemens slängde in väskan bland den övriga bråten. När han klappade igen bakluckan resolut tyckte han sig höra ett skrik inifrån bagageutrymmet.

Utan att fästa någon större uppmärksamhet vid detta satte han sig vid ratten, satte fast frontpanelen på stereon och valde skiva nummer 4 i CD-växlaren. Det var något underligt med CD-växlaren, det var precis som om den inte brukade finnas där i vanliga fall.

Till ljudet av Ramones ”We want the airwaves” lade Clemens i ettans växel i den halvautomatiska sensotroniclådan utan koppling och vred om startnyckeln. Han tog sig för munnen med högerhanden och funderade lite kort om inte växelföraren brukar rapa lite på morgonen. En aning förvirrad gasade Clemens på och började ratta bussen mot Fituna beach park.

Resan gick ryckigt, ibland susade han fram i trafiken som i ett SEGA rally och ibland stod bussen totalt stilla. Med bister uppsyn och dåligt morgonhumör försökte Clemens kväva alla tendenser till att skrika på alla idioter som fanns i stockholmstrafiken. Men då framförvarande bil plötsligt blockerade körfältet för högersväng kunde han inte hålla sig längre – JA-MEN-FLYTTA-PÅ-DIG-DÅ!!!…paus…DIN-DUMMA-JÄVEL!!! Skrek Clemens, vadå, han hade ju rätt, körfältet tillhörde ju faktiskt Clemens och hans buss och ingen annan.

Han tråcklade sig förbi på trottoaren med bussen och i samma veva som han passerade en tobaksaffär såg han löpsedeln till Expressen skrika ut med stora svarta bokstäver att utomjordiska varelser nu minsann hade fått sitt fäste på jorden. Ännu märkligare tedde sig Aftonbladets löpsedel som dessutom var skriven på engelska, den löd: ”Aliens in surfing boots”. Han körde ner från trottoarkanten och upplevde att det small till kraftigt bak i bussen då bakdäcken studsade ner från kanten. Faan också! Svor Clemens, stötdämparna är ju helt slut. Botemedlet mot alla missljud var enligt Clemens att vrida volymkontrollen på bilstereon kraftigt medurs, så även denna gång. Joey Ramone tog helt klart i mer än vanligt då han nynnade på ”Howling at the moon”

Efter ett tag märkte Clemens att han alls inte var på väg till Fituna utan helt plötsligt körde förbi Globen på Nynäsvägen och insåg därmed att han var på väg till Torö. Hammarby, Enskede, Farsta, Skogås och Haninge svischade förbi och plötsligt blev det enfilig väg och det gick genast långsammare.

Plötsligt small det till igen från bakre delen av bussen, det överröstade både Ramones som nu hade bytt låt till ”Rockaway beach” på stereon och det vanligtvis mycket höga motorljudet. Clemens tittade med ett ryck i backspegeln för att se vad som var på tok. Ingenting syntes dock, men för att kunna se bättre i backspegeln var han av någon underlig anledning tvungen att sänka volymen på stereon. Han studerade backspegeln så gott han kunde i den höga farten på den krokiga vägen men det enda han kunde se var att surfväskan hade fallit från ovanpå motorutrymmet ner till golvet. Clemens funderade men kunde inte komma på vad som skulle kunna vara så tungt eller så metalliskt i väskan för att framkalla den ljudvolymen i ett fall som var lägre än en halvmeter.

Clemens höjde på stereon igen, gasade på och under de närmast följande kilometrarna tittade han konstant i backspegeln. Efter ett backkrön dök det plötsligt upp en svart Chevrolet i backspegeln. Chevan knappade in mycket fort och låg nu nästan och körde kofångare mot kofångare med Clemenss buss. Clemens försökte öka farten på sin pärla men det gick inte, gaspedalen gick inte att trycka ner längre hur mycket han än belastade högerfoten, gaspedalen var som fastsvetsad. Det kändes i stället som om bussen bara gick långsammare och långsammare.

Det öronbedövande ljudet av två bilar som krockar och det kraftiga rycket i ratten gjorde att Clemens blev varse att personerna i bilen bakom menade allvar. Han fick plötsligt svårt att andas men när han såg skymten av sig själv i backspegeln förstod han varför.

Underdelen av ansiktsöppningen i våtdräktshuvan hade åkt upp och täckte nu för både munnen och näsan. Han hann inte fundera mer över varför han plötsligt hade huvan på sig. Han kunde inte längre tänka klart då han såg i backspegeln att hans förföljare i den svarta Chevroleten var Fox Mulder och Dana Scully från Arkiv X. Det small till igen, denna gång mycket kraftigare än tidigare. Rycket i ratten var också mycket kraftigare då han flög av vägen, ner i diket och ut på en åker samtidigt som han med patetiska försök till att hålla kvar sig själv på förarsätet försökte få bussen att lyda. Motorn hostade till och då bussen dog fortsatte den ytterligare ett tiotal meter i leran på åkern.

Allt tystnade för ett ögonblick. Fåglarna i träden slutade att sjunga och endast tickandet från den avsvalnande avstannade motorn kunde höras. Plötsligt startade någon ljudet igen. Då de distade gitarrerna i Ramones’ ”Judy is a punk” började ljuda från bilstereon hörde Clemens en fullkomligt hysterisk Fox Mulder skrika för full hals ”freeze asshole!” You´re under arrest for abduction of an alien creature! Get out of the van slowly with your hands in the air!

Clemens klev ut ur bussen med händerna uppsträckta i luften och gick långsamt bort mot Mulder och Scully. När Clemens kom närmare agenterna insåg han att Scully var på pricken lik tjejen som brukar jobba i kassan på Jourlivs.

Clemens försökte öppna munnen och säga något riktigt smart på engelska om att han var oskyldig och inte visste vad det var frågan om. Men då munnen öppnades kom bara svenska ord ut, trots att han visste precis vad han skulle säga på engelska. För Clemens kändes det otroligt jobbigt, han försökte formulera flera meningar på engelska men med samma resultat, det kom bara svenska ord.

Trots att det var en mycket pressad situation och Clemens började närma sig ett tillstånd av panik så var det Scully som lugnade Clemens något då hon berättade på klingande svenska att läget var under kontroll, hon förstod svenska för hon hade varit utbytesstudent i Sverige som 18-åring.

Då Clemens hörde detta blev han väldigt lättad och kunde för första gången på vad som kändes som mycket länge slappna av något trots att han nu kände att han var rejält kissnödig. Något förvånad så hade han ändå på något sätt känt på sig att hon Scully skulle förstå svenska.

Mulder som stod med en dragen pistol riktad mot bussen skrek åt Clemens att öppna bakluckan på bussen. Clemens gjorde som han blev tillsagd och gick bort mot bussen som på något sätt hade vält på ena sidan. Han ökade stegtakten för att få det hela avklarat så att han kunde få kissa. ”Tur att jag inte satt i bussen då den välte” tänkte Clemens och drog fram nyckelknippan ur fickan. Till hans stora förvåning fanns nu bara en nyckel på knippan och den var jättestor.

Bussen skakade och frustade och det verkade som om den skulle rulla runt ytterligare för att landa på taket. ”Man behöver inte vara Einstein för att lista ut att det finns någon typ av galen varelse innanför bakluckan” tänkte Clemens. Vartefter han närmade sig bakluckan försökte han titta igenom den av solfilm mörkgjorda glasrutan. Solfilmen var dock så mörk att det enda han kunde urskilja var en högersurfsko av märket Okespor titanium studsa frenetiskt mellan väggarna, golvet och taket inne i bussen.

Clemens fokuserade blicken och såg att ett hundliknande huvud med sylvassa tänder i fradgadreglande käkar stack upp ur skaftet på skon. Clemens tittade på den jättestora nyckeln och sedan på Mulder, han förstod plötsligt att om han skulle öppna luckan skulle det att vara slut med honom. No more Clemens Mjäkefes tänkte han, fast på engelska.

Vid det här laget är kände han att han dessutom var ännu mer kissnödig och med bedjande ögon tittade han på Mulder igen. Clemens fyllde lungorna med luft och skulle just till att skrika för full hals att han vägrade att öppna luckan, men surfskon hann före.

Med en rejäl knall sprängs rutan och en oerhörd mängd glassplitter flög upp genom luften, den vansinniga surfskon studsade stinkande ut igenom rutan i hög hastighet med dreglande käkar skrikandes ett avgrundsvrål. Clemens försökte kasta sig ner på den våta leriga åkern med ansiktet neråt men kände dirtekt att han fick svårt att andas igen.

En kraftig smäll ljöd i luften då Mulder avfyrade en salva från sin pistol. Clemens föll medvetslös av skräck till marken.

Ett par sekunder senare small det till igen, Clemens vaknade upp med ett ryck. Våtdräktshuvan är borta och ersatt av ett tätt virat lakan runt överkroppen. Högerfoten, eller rättare sagt hela högerbenet är spänt och verkar försöka trycka sönder sänggaveln som om det vore en gaspedal på en gammal folkabuss.

På balkongen står en planka och slår mot den korrugerade plåten som separerar Clemenss balkong från grannens. Varje smäll låter som ett pistolskott. På stereon, som är inställd på väckning spelar nu Ramones ”Danny says”. Sakta inser Clemens att han har världens morgonstånd som är orsakat av att han är enormt kissnödig. Han reser sig upp ur sängen och går ut mot badrummet. Inne på badrummet möts han av en vidrig stank, det är surfdojorna av märket Okespor titanium som har förorenat luften. De luktar helt enkelt vedervärdigt. Det sista Clemens tänker innan han sätter sig för att kissa är:

När kommer Okespor ut med en modell i likhet med Tena som heter ”Okespor odour control?”

[windseeker]

Patetiskt, jag sitter här och svara på mina egna inlägg som om jag vore D.J Steffo.

Clemens luktar bensin

näe, tro mig, jag är inte speciellt stolt över storyn, den är nog mest ett bevis på att jag har sjuk fantasi.

[lundgren]

Det är inte alla berättelser som får en att utveckla en abnorm surfsko-skräck..var stolt

[anonym-anvandare]

Suveränt.
Mer

[robin]

Äh, skulle det där vara något… Du skulle lukta på mina våtskor:-)

/Robin

[anonym-anvandare]

Kanon!

Prova författaryrket på allvar!!!
Dessutom fria arbetstider, dvs alltid möjlighet till surf!

[windseeker]

hmmmmmm, mera sånt smörande så kanske det händer nåt med “surfblaskan”. Vem vet, motivationen och kreativiteten kommer kanske tillbaka.

[anonym-anvandare]

Klart kreativiteten kommer tillbaka. Och om du tar några avspända surf i ca 10 – 15 knops planing dvs då vattnet fortfarande känns någorlunda mjukt (det gör det inte i ca 17 knop och uppåt) så man kan mjuk-trasha lagom chop, så kommer kreatviteten tillbaka ännu fortare.
Mvh/Bosse