-
Har vindsurfingen tappat själen???
Sitter med senaste numret av The Surfers Path i handen och kan då inte låta bli att fundera över varför alla vindsurfingmagasin är så oändligt mycket tristare än surfmaggen och sen funderar jag på vart windsurfingen är på väg om om vi ibland tappar fotfästet en aning.
Alltså, ett typiskt vindsurfingmagasin innehåller först o främst tester i det oändliga. Produkter delas in på 10-gradiga skalor tills man storknar (vem orkar läsa?), resereportagen är inte speciellt soulfulla utan mer med fokus på transport dit, var bo billigt osv. Lite tyskt faktaspäckat helt enkelt. Vill inte dissa vindsurfingmaggen helt men skillnaden blir så extra tydlig varje gång jag öppnar ett surfmag istället. Ta senaste numret av Surfers Path som jag nämnde, omslaget känns grafiskt helt fantastiskt, cleant, tjockt papper med fin bulk. Tidningen tar tydligt ställning i miljöfrågan då man redan på omslaget talar om att man trycker på återanvänt papper med miljövänligt pigment. När jag öppnar den känns det mer som jag bläddrar i en dyr coffe table book än en återkommande surfblaska. Först kommer ett galleri med fantastiska känsloladdade bilder, varje bild får utrymme att tala för sig själv och jag börjar dregla lite lätt. Sedan följer några sidor info från Surfrider Foundation om vilka miljöprogram de arbetar med just nu för att rädda våra rev runt världen. Sedan följer korta texter där 60 mer eller mindre kända surfare berättar vad surfingen betytt för dem i livet, hur de och deras omgivning påverkats osv – allt skrivet med fantastisk känsla. Därefter ett reportage om en konstnär som surfar och sedan en portfolio med underbara bilder av en surffotograf.
Så fortsätter det, inte ett enda pryltest, inte en enda 10-gradig skala, bara en massa soul och inre resor, förpackat på ett läckert sätt med fantastiska bilder. Personligen blir jag mycket mer sugen på att både surfa och vindsurfa av att läsa ett surfmag än av att läsa ett vindsurfmag.
Ok, sen börjar jag fundera på vad skillnaden beror på och om skillnaden inte bara är tydlig i magasinen utan också mellan vindsurfare och surfare på stranden. Är vi teknik- och prestandafokuserade till max och ses vi som ett gäng cowboys bland surfare. Ibland får jag den känslan, speciellt om jag själv sitter på en långboard och någon vindsurfare dundrar in och “tar för sig”.
Kanske är det värt att tänka på då och då så man inte “förlorar själen” till förmån för 10-gradiga skalor och teknikfokus, det var ju knappast därför vi en gång började.
-
47 Svar
-
Oj, nu lyckades jag få till två likadan trådar, oops
-
Windsurfingeurope har jag skickat efter några gånger. Den har lite mer av det du vill ha. Bilder, intervjuer etc. “Soul”. Plus en najs DVD med nåt gött att titta på.
Lite tunn kanske och jag saknar tester på prylar, hehe. Men det finns ju i andra tidningar.
Har just beställt senaste numret, med DVD från PWA Cabo Verde! Hoppas på en proffsig produktion. Filmerna brukar vara helt OK.
http://www.windsurfeurope.eu/ -
Jag har aldrig fattat det här med “soul” och “life style”. Kan inte nån förklara. Måste man vara på nått speciellt sätt för att ha “soul” och finns det nån specifik vindsurfings “life style”.
-
@Mats_O 385151 wrote:
Ok, sen börjar jag fundera på vad skillnaden beror på och om skillnaden inte bara är tydlig i magasinen utan också mellan vindsurfare och surfare på stranden. Är vi teknik- och prestandafokuserade till max och ses vi som ett gäng cowboys bland surfare. Ibland får jag den känslan, speciellt om jag själv sitter på en långboard och någon vindsurfare dundrar in och “tar för sig”.
Läste även en artikel i windsurfer från USA och där stod det om varför surfare tyckte illa om vindsurfare. Jag tror problemet ligger hos surfarna. Det fina med vindsurfingen är att det är så stor variation av olika människor som håller på och alla har olika stilar och karaktärer och man behöver inte leva upp till nån slags beteende för att vara vindsurfare. Det viktiga är ju att man har kul. Jag förstår inte varför dom som surfar måste bry sig så mycket om hu vindsurfare beter sig på och utan på vattnet sålänge som man inte förstör för varandra.
-
Did we ever have one?
Det är inte enbart prylfokuset som är lite speciellt, även prestandafokuset vad gäller själva utövandet skiljer vindsurfingkulturen från surfkulturen.
Visst vill även surfare surfa lite bättre än de gör och visst blir det rejält stoke om någon grejar en riktigt tung drop, kritisk sektion eller liknande, men det är INTE fokus. Har aldrig, aldrig hört två surfare som diskuterar hur de rent tekniskt gör endra movet. Snacket handlar nästan alltid om (den inre) upplevelsen av vågen, dagen, naturen, stämningen mm.
Fun factor och upplevelse (surf) vs. hur bra är jag jämfört med polarna (vindsurf).
Visst överdriver jag skillnaden en hel del (romantiserar surfing och tokdissar vindsurfing), men skillnad är det.
Man skulle kunna förklara bort vindsurfingkulturens låga nivå vad gäller estetik, journalistik, mm med att det är en sådan liten sport att man inte har råd att göra snygga tidningar och filmer. Jag tror dock det ligger mycket djupare än så. Surfingen är ett helhetspaket med ett estetiskt och moraliskt djup som utvecklades under 60 och början av 70-talet. Att sedan vindsurfingen inte lyckats ta in detta och göra det till sitt är dock en gåta. Fasen vindsurfingen har funnits sedan slutet 70-tal och kan ses som en variant av surfing, om man så vill. I vart fall är det en gåta för mig som självklart föredrar en bra surfrulle eller ett surfmag framför ännu en pinsam vindsurfingfilm eller ett lika pinsamt pryltest.
Mer och djupare soul, mana, spirit, aloha, irie, mm åt folket!
/Jesper B
Som både surfar och vindsurfar men som varken identifierar sig som “surfare” eller “vindsurfare”.
-
Man fattar själen med surfing först när man testat att surfa (dvs utan segel försöka rida vågorna) och suttit på line up och lugnt och stilla väntat på vågen med stort V. You have to be there, men det är bara du och den mäktiga naturen och dina bräda.
Att det inte finns så många soul-fyllda windsurfing magasin är inte så svårt att förstå då alla djävla prylar förstör allt själsligt… Det blir mest stress har jag rätt bräda, fena, mast, segel – skit också rigga om… Å andra sidan är det ganska gött att kunna plana ut genom vågbrotten och hoppa och ha sig istället för att brottas med duck-dives och annat elände. Och när du väl har rätt utrustning och allt trim är 100 % på plats – då kan det nog smyga sig in lite själ i windsurfingen också…
Mao – de som vill ha själavård – köp surftidningar. Vill du ha få windsurfing med soul – lär dig vilka prylar du behöver när och ut i vågorna sedan.
-
Måste bara tillägga: Det finns självklart en massa vindsurfare med grym mana och visst fasen snackar vi upplevelser efter bra vindsurf. Men det är inte det som fokuseras i till exempel vindsurftidningar och i vindsurffilmer. Undantag finns självklart här också, i synnerhet vad gäller alla balla hemmafilmer som spottas fram.
En duktig och då up-coming svensk pro vindsurfare åkte till Maui för första gången en massa vintrar sedan. Det blåste inte på rätt länge och han blev allt mer otålig. Han hade ju en massa tricks han “måste” träna in. Vi sa åt honom att skaffa en longboard (get a life man) och slappna av. Varför inte njuta av det fantastiska surfet som levererades dagarna i ända? Han grejade inte det utan åkte hem tidigare än planerat. Visst, han hade väl en dröm om att vinna tävlingar, men vilken stress. Han skapade en massa disharmoni runt omkring sig. Att det sedan började blåsa när han åkt hem och att surfing ger grym känsla för vågsegling gör väl hans inställning ännu obegripligare. Det känns dock lite typiskt vindsurfare. Fasen det går att göra sååå mycket kul i vattnet än just med ett segel som sitter löst på en bräda, det finns faktiskt fler aspekter att njuta av än att lära sig nya moves och tävla.
För mig slår INGET en riktigt kul vindsurfingdag, men det gör inte vindsurfingkulturen så mycket roligare.
Hoppla vad jag hade åsikter om detta – på mig bara!
Aloha,
Jesper B
-
Håller helt klart med om att de flesta windsurfare är teknik- och pryl töntar. Senast jag var ute kom det fram flera stycken töntar och frågade mig om en massa tekniska saker om hur man drar nedhal och gör olika moves.
Nån snubbe frågade mig om masten flexade fint i toppen. Haha, vem bryr sig!!!
Jag blev nästan förbannand när de på detta sätt förstörde min spirituella upplevelse. Kan inte alla windsurfare bara coola ner lite och inse att det handlar om en upplevelse med naturen, och dig själv.
-
“Jag blev nästan förbannand när de på detta sätt förstörde min spirituella upplevelse. Kan inte alla windsurfare bara coola ner lite och inse att det handlar om en upplevelse med naturen, och dig själv.”
Haha! Ja, ‘problemet’ med windsurfing är att det blåser så sällan. Det blir en massa prylsnack istället. Det sitter väl i sen när det väl blåser.
Men windsurfing är en prylsport, så det är oundvikligt att snacka prylar. Som prylgalning ger det att windsurfing är kul även när det inte blåser då man kan fundera på nästa inköp.
…och förklaringen till att det är mest tester i surfmags kanske finns i ovanstående?/Jompa
-
Jag tycker det finns mkt soul i vindsurfing, bara trevligt folk överallt och man kan snacka med vem som helst. Och hur mkt soul är det egentligen i surfing, med all localism och skit? För ett tag sen cirkulerade det ett filmklipp där en stackare som hade råkat paddla in på fel spot blev påhoppad av en idiot, som sedan dessutom knäckte hans bräda.
Men det var fantastiskt souligt att sitta och vänta på setet i solnedgången på Irland för några veckor sen…även om jag suger totalt som vågpaddlare. -
Man vaknar på morgonen och ser löven röra sig genom persienn gluggarna. Efter att ha packat ihop sina prylar beger man sig mot den spot som man studerat i prognoserna några dagar i förväg. Hela vägen dit tittar man på träden och flagorna efter lite tecken på vind. Väl på plats ser man hur vinden piskar upp vattnet så att det skummar och havet nästan kokar. Efter lite funderingar om vilket segel man skall ha för att rida moder naturs krafter så riggar man på för att sedan ge sig ut. Väl i vattnet så flyger man fram över havet likt en örn på jakt efter möss. En euforisk känsla infinner sig i hela kroppen och man vill inte stanna. Bara en vindsurfare kan förstå hur underbart det är att befrukta moder naturs sköte av vind och vatten med sitt segel och sin bräda. Detta mina bröder och systrar … det är soul
-
@Lars_K 385185 wrote:
Jag tycker det finns mkt soul i vindsurfing, bara trevligt folk överallt och man kan snacka med vem som helst. Och hur mkt soul är det egentligen i surfing, med all localism och skit? För ett tag sen cirkulerade det ett filmklipp där en stackare som hade råkat paddla in på fel spot blev påhoppad av en idiot, som sedan dessutom knäckte hans bräda..
Precis och hur mycket soul är det att hacka ner på vindsurfare och påstå att dom inte har soul. Vad nu soul är 🙂
-
“Bara en vindsurfare kan förstå hur underbart det är att befrukta moder naturs sköte av vind och vatten med sitt segel och sin bräda. Detta mina bröder och systrar … det är soul”
Ohh Yes, that’s the spirit!
-
Och ofta så så verkar det som man inte kan ha “soul” om man inte har seglat stora vågor, rest jorden runt till olika “super” spots, knäckt master i stormvindar, har något häftigt att berätta som en dubbel loop ala bla bla som man nästan har satt. Jag tror det finns massor vindsurfare runt om i landet som säkert inte satt sin fot här på konfen och seglar sin enkla utrustning vid sina sommarstugor när det är badvarmt i vattnet, det tycker jag kan vara minst lika mycket “soul”. Gemensamma nämnaren borde vara hur kul man tycker det är.
//Björn
-
Är inte skillnaden i just de här magasinen att det finns otroligt mycket mer image i att “vara en surfare”. Det är en positivt laddad kultur på ett helt annat sätt. Det finns ju en icke oansenlig mängd folk som köper surfkitet med mode, kläder och musik utan att för den skull surfa så där värst mycket.
Den imagen med fri kärlek på en hawaiisk strand efter en pipa jazztobak finns ju inte direkt i WS utan det blir en massa prylsnack på vindpinade stränder istället och det är ju inte direkt nåt som brudarna blir tokiga av.. Helt enkelt bättre sex-appeal på Kelly Slater och Laird Hamilton än på Finian Maynard..😉
JOhanC
Logga in för att svara.
