-
Hookipa explained och hur Keith Taboul ser på det
Jag har haft turen att få sitta länge och kolla på de som är riktigt inseglade på North Shore och det har varit otroligt lärorikt (det låter bättre så än att skriva att jag förstörde ryggen en morgon när jag skulle sätta ena ungen i knät och därmed knappt seglat på en dryg vecka).
Okej, till saken:
Hookipa som de stora gossarna
De som verkligen lägger ner i bottensvängen och gör ordentligt radikala cutbacks eller läppsmackar följer i princip alltid samma mönster. På bilden nedanför har jag lagt ihop en sekvens på en våg där det är tydligt vad som ingår i en rejäl träff. Det är en liten våg, men det gör det faktiskt bara tydligare. Det är heller ingen hemlighet, om du till exempel har sett Peter Harts SAW-filmer eller Jem Halls artiklar om vågridning så beskrivs exakt samma sak, dock ganska kortfattat.Det som utmärker en bra sekvens är alltid hög vågridning. Seglaren stannar högt uppe på vågen länge och seglar längs med vågen för att inducera fart där vågen ger mest lyft. Hemma i Svärjet funkar det inte likadant, vi har på tok för mycket vind när det är vågor jämfört med just Hookipa och duktiga seglare tar sig ändå upp i en cutback på vindkraft. Vissa dagar finns ingen vind att tala om här men vågen är snabb och ger mycket tryck trots att den inte ens är gubbe – det är vågen som ger energin helt enkelt.
De som inte gör djupa bottensvängar på Hookipa eller får betydligt mindre spray missar oftast – om inte alltid – i den första delen. Stanna kvar högt på vågen och ta fart!När vågen börjar branta till ordentligt, dvs nästan står upp, är det dags att ta sig ner mot botten. Tiden mellan själva nergången till att bottensvängen början är kort.
Nu gäller det att lägga ner ordentligt för att inte tappa farten och få med rörelseenergin tillbaka till vågtoppen igen. Det levereras djupa bottensvängar här mest hela tiden, jag har säkert ett par hundra bilder på bottensvängar där hela railen från nosen och bakåt är nerborrad i vattnet och hängtamparna snuddar vattnet. Ner djupt och ta med farten upp på vågen igen! Det spelar ingen roll om det är brösthögt och vindstilla eller nuking och masthögt, lägg ner som om du stal den.
Sist men inte minst, do your cutback! Från galet vertikalt till lång svepande, har du lyckats med de första stegen finns farten med hela vägen upp och du har massor med energi att trycka sönder vågen med.
Gå högt och få fart.
Ner snabbt.
Sväng aggressivt!
Smacka.Sen finns det alltid undantaget som bekräftar regeln. Jag vet inte hur många gånger jag har sett Keith Taboul på film, men att vara här och se hans segling live är bland det bästa jag har sett. Hur han än kommer in på vågen så kommer han alltid ner vertikalt, vänder på en femöring och går lika vertikalt tillbaka. Han klämmer ut flera cutbacks och läppträffar ur vågorna än någon annan seglare. Kolla in spåret på den här:
Eller:
Eller:
Eller:
Eller:
…och nog sprayar han:
-
31 Svar
-
Så, vi satt där hela familjen på gräset medans jag fotade och jag sa till min fru att kolla in snubben med vitt segel. Han levererade som vanligt och det såg väl bra ut för någon som inte vågsurfar. Vad han gjorde sen var helt sjukt, han seglade MELLAN stenarna utan ens tveka, slår och sticker ut igen!
Jag var inte alls beredd och missade det helt med kameran. Både jag och frun satt med hakorna i gräset och bara stammade…Här har han precis slagit:
…efter att ha seglat mellan här!
Man skulle kunna säga att han kan Hookipa ganska bra.
-
Utöver knasbollen Keith så finns det fler som kan sin sak.
Mark till exempel.
Vet inte vem, det var skitmånga Goya-seglare ute (photo shoot).
Ett två tre hopp!
Skrev jag att Goya hade photo shoot?
-
För den som orkar se mer bilder finns fler här: Hookipa 20110411 – a set on Flickr
-
Synd att det är små vågor på våren bara 😉
Grym tråd Svenne!!
-
Nice!!!
-
Visst ska man skaka loss brädan högt uppe på toppen som en initiering/set-up inför full rulle ner i bottom turn. I synnerhet i små vågor kan man inte börja längre ner, då tar det för lång tid att vrida runt och man blir stående i botten, eller seglar långsamt och trist. Jag skulle hävda att det är viktigare desto mindre vågor och ännu extremt viktigare om lite dålig vinkel och slöa vågor.
Ett riktigt nybörjarfel är för övrigt att man glömmer skaka loss brädan överhuvudtaget (som man ska göra på toppen). Då hinner man inte svänga runt brädan down-the-line före man är nere och parkerad på platten.
ÄVEN om det blåser 4.2, till exempel cross-on i Apelviken, gäller det att hålla sig tight uppe på toppen om man vill få till någon form av front-side ridning som inte blir en lång bändande utskotad sväng på platten framför vågen. Jag hatar både att göra och se de där utskotade bottensvängarna när man liksom väntar in vågen. Det är mer segling än surfing.
Side-shore Torö är 90% dåligt med vind på insidan. Då är det en grundförutsättning för att få fart på grejorna att vänta vänta vänta, tills man tror man är lite för sen, sedan skaka loss på toppen, dvs vrida ner nosen down-the line, och DIREKT gå på en så snäv bottomturn du bara kan. INTE vrida/bända runt på bakfoten /tvärstop) utan trycka ner så mycket av railen du kan, bland annat genom tryck på mastfoten. Tvekar du en sekund mellan skaka loss och den snäva bottom-turn ner för vågen, eller drar ut bottomturn en litet ögonblick, då tappar du fart.
En grej man kan kolla på alla de cut-backsbilder som publiceras t ex här på konfen. En vinklad bräda med vindsurfaren i värsta aggroställningen, men, ingen spray…. dvs ingen fart. Kolla t ex bilderna på Calle Nyberg när han rider Torö i ingen vind alls. I synnerhet när han inte använder farten till sin supersnygga arial, utan hugger till med en cutback – då sprayar det rätt mycket mer än för de flesta som rider i Sverige. Således: 1) Vänta vänta vänta, 2) Skaka loss på toppen, nästan så du hamnar bakom den när som helst brytande sektionen, 3) Fall ner i en snäv bottomturn. Nr 2 och 3 ska vara en och samma rörelse.
Däremot om det börjar bli tungt och MAUISTORT, dvs mast plus, då kan man komma undan väldigt bra med att inte sätta kanten direkt från toppen av en utväntad brant våg. Antingen får man gå lite tidigare, dvs flackare våg, eller så får man fuska ner lite på facet och sätta railen typ halvvägs nere.
Är det stort ÄLSKAR jag att dundra långt ner på flacken framför vågen och sedan sätta railen, det blir inte så många svängar och inte så vertikalt men det är en viss tjusning att bara dundra down the line och när det går som fortast ner mot platten sätta railen och fokusera uppselingen mot den där läskiga stora vågtoppen som kanske hinner komma lite för långt innan jag hinner dit och smacka på…. Ofta bangar man ut och cutbackar en bit nedanför, men ibland tajmar man perfekt och överraskar sig själv med att verkligen hålla i!!
Det här kan man teoretisera hur mycket om helst om. Ett till tips är dock att om man ska tjustera “re-direct” sin bottensväng, då ska man göra det så sent i svängen som möjligt. I början måste man ladda på allt, dvs efter lossskakningen på toppen och i ingången till bottomturn SKA man trycka hårt “committed”. Då fär man fart i gejorna. Sista lilla biten innan man går över till cutback kan man räta ut lite eller vrida till lite extra, det förlorar man relativt lite fart på. Att vrida till lite extra är tvärt om en skön initiering före det hårda dra-hem-och-sväng cutbackandet.
Bangar du på en läpp med viss tyngd, med fart, vrider till lite extra före cut-back och sedan tar i som en tok, då kommer du göra en arial som får dig att följa med läppen in, snarare än om du tar läppen lite mer uppifrån och går mindre vertikalt och mindre carvv i cut-back. Båda blir arial, men det är mycket mer kraft i den förstnämnda och du kan landa inne i platten eller i vart fall på facet, i stället för som i den sistnämnda knappt komma med vågen. Den förstnämnda typen är samma teknik som en cut-back utan air, bara osedvanligt vältajmad.
Nu måste jag sluta. Mer bilder från Maui! Mer surf här hemma!!
/JB
PS: Vad nöjd jag är med min svengelska!
-
Bra där Jesper. Svengelska är alltid lika fint!
Om man inte får med fart så kan man också få åka finaste kulörtvätten, det provade jag häromdagen på Kanaha. Jag kände att nu börjar det lyfta ordentligt, härligt med en rejäl våg! Men även om det har blåst örn ute på vattnet så har revet varit väldigt vindfattigt vissa dagar. Och det här var en sån dag. Jag sjunker genom, försöker komma med vågen fast stannar helt och ser hur det reser sig och blir en riktig bjässe. Hela ön försvann. Kommer vågor ensamma? Neeeeeej…
Det börjar väsnas bakom mig och när jag vänder mig om ser jag en rejäl vägg byggas upp och högt ovanför huvudet kommer skummet. Snabbt av brädan, trycker ner seglet i vattnet med foten och tar tag i bakstroppen. Vilka sång ska jag nynna på den här gången?
Jag blev så uppäten, genomsköljd och utspottad på andra sidan. Jag slapp simma efter prylarna i alla fall. 🙂Men det var det värt. Ibland kan jag till och med tycka att en mördarspolning är lite kul. Och det var som sagt värt det, för på vägen ut fick jag Surfers-Gustav (S-7, numera kallad Lill-Gurra) hoppandes framför mig i en galet snygg rail-grab.
-
Jesper B;652394 wrote:…Den förstnämnda typen är samma teknik som en cut-back utan air, bara osedvanligt vältajmad.
Jesper kan även förklara det hela i bilder:
-
Jesper, kan du förklara lite närmre vad du menar med skaka loss?
-
Om “skaka loss”
Hoppla, nu är jag inte så analytisk i min approach som det kan verka i ovanstående inlägg. Men med “skaka loss” menar jag att man ofta innan man börjar rida down-the-line ligger och pressar höjd, dvs man “fadar” in i en våg nerifrån. Är vågen slö och/eller inte brantat upp gäller det att kom in i den, dvs inte uppe på toppen utan nere i, lite framför, annars är det lätt att man missar vågen helt. Det är nog det som hände Svenne i sitt inlägg ovan, han kom inte med en våg och blev stående bakom, parkerad i lättvind, då kom nästa. Det gäller nämligen att inte heller ligga mellan vågorna i platten- I vart fall i lätta vindar då vågen ger fart snarare än vinden går det inte att ligga mitt emellan vågor i platten, man måst utnyttja vågen för att få fart och komma dit man vill. Man ska vara i vågen, på det som kommer bli ett face så småningom.Men för att komma fram till “skaka loss”:
Ju brantare vågen börjar bli, desto högre upp kan man ta sig på den, fortfarande “back-side” och plocka höjd. Om det är sektioner och man inte vill plocka mer höjd kan man slänga brädan lite fram och till baka i vågen, ju brantare desto högre upp. Man kan också parkera lite med flit genom utskotning och framför allt mycket vikt på bakfoten så man gräver ner häcken och därmed bromsar upp, man “stallar” brädan.Nu gäller det att vara både cool och på. Är man lite oerfaren går man nästan alltid för tidigt, dvd då vågen fortfarande är rätt flack. I stället ska du vänta vänta vänta. När man väl bestämmer sig för att börja rida frontside, då ska man inte tveka längre, om vågen är snabb och dumpig kommer man komma för sent vid minsta lilla tveksamhet. Det är här vi snackar timing, vänta vänta vänta och sedan full commitment.
Men från väntan läget och plocka höjd/parkera på toppen av vågen, och till det som är själva initieringen på vågrdingingen, det är då man ska “skaka loss”. Detta kan göras på två sätt:
Det ena och snyggaste (1), och som egentligen enbart Callen Nyberg praktiserar här hemma, är att lägga ner seglet framåt, lite som en blanding av en bottomturn och back-side air. Denna är lite överkurs men gör att brädan i backside-läge stannar upp samtidigt som man när man drar tillbaka riggen vrider runt brädan i frontsideläge och får en massa kraft i rigg, och bräda.
Den inte lika snygga men betydligt enklare och kanske till och med effektivare metoden (2) är att tvärt om ha seglet i normal segelposition slänga upp brädan mot vågen (vi segler fortfarande backside och plockar höjd), direkt efter denna uppsläng, slänger, skakar, vrider man runt brädan tvärt ner i frontside och direkt faller ner i första bottom-turn. Dessa “slängar” är själva loss-skakningen. Det ska ske uppe på toppen av vågen. Då har man vridit eller snarare “skakat” runt brädan till down-the-line-läge och kan välja en fin linje.
Gör man inte detta utan ska svänga runt från back-side position till en down-the-line bottomturn då tar det tid och yta och man kommer garanterat ha tappat all fart väl nere i botten. Då blir det en långsam seglin upp mot läppen och en kraftlös cutback utan spray, utan möjlighet att ta en kraftfull våg sent, och utan möjlighet till arial.
Det är inte enbart att man sparar “sväng-utrymme” och därmer ligger högre på vågen i början av bottomturn, utan även att själva loss-skakandet ger kraft och fart; givet att man går direkt. Den där lilla back-side-slänget-tillbaka till down-the-line ger en massa kraft i bräda och rigg. Har man dessutom väntat och har brådis så MÅSTE man ju trycka hårt i bottom-turn för att hinna upp igen och smacka. Resultatet blir fart, power och stil. Att luta riggen så där snyggt framåt kommer också med automatik.
Liten varning här:
för att lägga ner seglet mycket bara för det ser snyggt ut: Man vill alltid ha tryck på mastfoten, vilket mycket häng i bommen ger, men det är skillnad på snabba Mauivågor och fjutt här hemma. I förstnämnda fallet vill man inte bara får tryck på mastfoten (och vidare ner i railen), man vill också släppa ut all vind och få kontroll på brädan genom att lägga ner seglet maximalt. Men här hemma tycker i vart fall jag att det finns en gräns för denna kraftutsläppningsteknik. Här kan man få mer kraft på lite mer moderat framlutning eftersom det blåser mer och man vill behålla den kraften, då vågorna har mindre kraft. Sålunda: Ju mer kraft i vågen, desto mer framlutad rigg i bottomturn. Mitt råd är att fokusera timing vad gäller väntavänta-skaka loss-falla ner-trycka hårt. När det sitter kommer stylen utvecklas av sig självt. Å andra sidan har jag nog aldrig sett någon som lutar fram riggen överdrivet i Sverige, tvärt om sitter folk och hänger på sin bakfot och vrider istället för rider/carvar runt bottomturn. Alternativt i cross on; skotar ut som en tok och helt enkelt seglar clew-first nere i botten och vänta på att vågen ska komma. Jag tror dock det är en konsekvens av att man missat hela initieringen av ridningen, dvs loss-skakandet!Allt är dessutom individuellt. Jag tänker aldrig teknik när jag rider vågor, jag försöker bara få harmoni med havet och mig själv och leka loss. Andra tror jag kan få ut mer av en mer analytisk “tränings”-inställning. Whatever, jag menar, vadhelst som passar dig!
Nog med teknik: Ut och rippa och ha kul!!!!!!1
/JB
-
Det är liksom tre saker i spel. Framåtlutningen, in/ut-skotningen och inåtlutningen. På det stora hela är de oberoende. Hur de tre kombineras ihop är dels en frågan om ren förmåga men sedan framför allt om personlig stil och om förhållanden.
Framåtlutningen är nästan alltid bra. Brädan stabiliseras och man kan generera/hålla mer fart eftersom man får ner mer rail. Enda gången man ser duktiga seglare undvika att lägga i mycket rail är när de liksom “fadar in” i en lite “pop-aktig” airial, dvs inte riktigt går ner i bottensvängen utan bara siktar direkt mot läppen. Josh Angulo måste vara kungen på detta. Annars är det nästan bättre bottensvängar definieras av mer rail. Och seglare som vill köra tightare liner väljer helt enkelt brädor mer mer rocker. j
In/utskotningen handlar mest om när i svängen man vill ha power i seglet. Många vill ha lite “lugn och ro” precis när de går in i svängen och överskotar därför seglet i början. Levi gör t ex en sådan rörelse, men skotar sedan ut och låter segelpower liksom hjälpa till att dra honom runt i svängen. Robby Naish (i lite större vågor) gör en rätt extrem variant med inskotning genom största delen av svängen. Kauli överskotar också kort i början och använder sedan segeldraget snäppet mer än t ex Levi. En variant är Scott McKerchers stil. Han öppnar upp seglet lite tidigare och låer en del av segelkraften generera fart i botten av bottensvängen, snarare än att generare lite extra kraft för att driva runt brädan tillbaka mot vågen. Ju mer offshore det blir, desto lurigare blir det om man tillåter seglet att generera drag genom svängen. Är det mycket cross off är man nästan tvungen att hålla in seglet längre, tills man redan fått lite sväng på brädan tillbaka mot vågen. Annars driver trycket i seglet snarare brädan längs med vågen än upp mot läppen. Det här en den detalj jag själv ofta har svårast att anpassa mig till när jag kommer från Svenska cross on till cross off-förhållanden på Maui. Är det lite cross on finns som Jeppe skriver två varianter. Dels den när man väljer att genom hela svängen hålla seglet aningens utskotat. Sjukt svårt att göra bra – ofta leder det till för mycket tryck och en kilometerlång bottensväng. Calle N är mycket riktigt en av de som kan det. Tricket är mycket att OCKSÅ plocka fart från vågen så att man helt enkelt inte får lika mycket segeldrag. Dessutom måste det ju ske med visst framfotshäng för att funka. Danny Bruch är en av mina favoriter när det gäller den här stilen och en kille som Kevin Pritchard (i onshore) gör det också grymt (och lyckas kombinera det med en lite överskotad/nedlagt svänginledning högt upp på vågen). Den andra varianten bygger mer på snabbare ingång i svängen där man försöker plocka med sig så mycket fart som möjligt och sedan en mycket kortare fas när man öppnar upp seglet och driver/vrider upp brädan (som Jeppe beskriver). Delvis är det en stilfråga och jag har nog mest kört den senare varianten, men på senare tid har jag märkt att jag glidit över mot den första varianten i vissa lägen eftersom det helt enkelt kan bli väldigt effektivt när man får till det.
Oavsett vilka tekniker man kör tror jag en av de viktigaste sakerna är att alla de olika rörelserna att liksom bli en enda lång sammanhängande rörelse. Det finns en slags rytm i det hela som är svår att beskriva med som om den infinner sig känns väldigt tydligt. Några mentala bottensvängar per dag skadar nog inte – och gärna med lite handviftningar som förstärker realismen.
Det som är bottensvängen i dig är bottensvängen även i andra skrev väl Ekelöf?
Inlutningen. Inlutningen har också två sidor. Dels när man mest lägger ned seglet utan att göra så mycket annat. Men poängen är egentligen att lägga seglet inåt för att också kunna flytta över kroppstyngden och få mer tryck på railen. När det görs som bäst kombineras det med lite överskotning i inledningen och seglaren lägger ned seglet och lägger över kroppstyngden (ofta kombinerat med att händerna flyttas bakåt på bommen) några ögonblick innan man lägger tryck på brädan. Det hela motsvarar att man “skickar ut” en slalomskida långt från kroppen för att få upp den på kant strax innan man faktiskt lägger tryck på skidan (i motsats till att liksom falla in i sväng öka trycket på skidan och mängden kantning samtidigt).
-
Grymt Ola! Jag kände på mig att hela mitt stycke om seglelutning var lite för trivialt för detta forum. Du nyanserar och elaborerar strålande. De jag nog ville “varna” lite för är att det jag ser som rena nybörjarfel, t ex på Torö är att man inte skakar loss och initierar rätt uppe på vågtoppen. Gör man det fel kan ingen segelposition i världen rädda upp.
Sen tycker jag du trycker på något extra viktigt i sista stycket. Luta riggen utan att samtidigt carva brädan är en sak att låta det bli en komplett rörelse med carve/sväng/lut, något annat!
/JB
-
Så sant, så sant med “skakningen” (som jag visserligen aldrig förut tänkt på som en skakning utan snarare en slags “omriktning” av brädan).
Fast det finns också personer som i vissa fall kan komma undan utan denna skakning. OM man har tillräckligt stort förtroende för sin bräda så kan man ibland i mycket onshore helt enkelt speeda längs vågen högt upp (abckside) och sedan helt utan skakning/omriktning bara droppa rakt in i en hård sväng. Det är det här t ex Kevin gör så bra (har sett det i onshore Guincho). Han börjar lägga ned seglet, överskota lite och helt enkelt göra en hård seriös inledning på bottensvängen redan direkt från backsidespeedningsläget högt uppe på vågen. Sedan driver han från det läget sig igenom hela bottensvängen och någonstanns mot slutet blir det en lite mer utskotad variant. Det som är riktigt svårt med det här är att man har en sjudjälva tryck i grejjorna och väldigt hög fart när man passerar “apex” på vågen, dvs i vågdalen där vågens kurva är som störst. Det blir liksom stark dykvarning eller i alla fall risk att man liksom kör fast sig. Men om man medelst lite mjuka knän lyckas ta sig igenom får man också med sig mycket fart. En fördel är att man kan komma väldigt tight på vågen, eftersom man gör så mycket av svängen så tidigt. Man tappar också mindre höjd och får man till det kan man nästan först göra en liten backsidesväng på en sektion gå ut bara någon meter på den rena vågen framför och sedan gå direkt in i sväng och komma tillbaka och smacka samma sektion frontside som man nyss var på backside.
-
Jag hittade faktiskt en bildsekvens på min HD på just Kevin Pritchard i onshore Guincho som utför det jag pratade om ovan. Helt OK fart, dynamik och läppsmack för att vara onshore, om ni frågar mig… Trots skakavsaknad.
-
Fast ligger inte en hel del i hans seriöst commitade clew first position (bild 4) också? Men det är baske mig lättare sagt än gjort att hinna/orka/våga gå in så tajt i onshore.
: ) Intressant diskussion.
Logga in för att svara.
