Irriterad över att det inte funkar i vågor (FAN!)

[ola_p]

En anledning till att vinden dör när man kommer in bland vågorna kan vara att det blir strömt. Tror detta är fallet i exempelvis åsa, där man ska ha riktigt ordentligt tryck när man kryssar ut för att det ska bli lagom bland vågorna.

[jesper_b]

Helloj,
Du har fått väldigt mycket råd vad gäller prylar, men kanske inte riktigt lika mycket vad gäller teknik och taktik. Utan att veta hur det såg ut när du var ute mer än att vågorna var ca 1 meter (vilket kan betyda väldigt mycket olika förhållanden) så gisssar jag att det var ganska mycket on-shore; dvs att vinden blåste i samma riktning som vågorna bröt. Annars borde du inte haft så svårt att komma igång. I on-shore/pålandsvind blir det mycket svårare än i plattvatten att ta höjd och segla ut från stranden. Vågorna pressar in en och man måste segla högre än vanligt för att komma ut och får därmed svårarte att plana.

Tricket är (åtminstone för den ovana) att försöka ta sig ut utanför vågorna och hålla sig på utsidan. Därute är det nästan alltid enklare att hålla farten uppe. Även här bryter det ibland men inte hela tiden och man har inte en ständig kamp mot brytande vågor och vitvatten. Man kan ta fart på vågorna och segla in en liten bit men inte mer än att man kan ta sig ut igen. Sakta men säkert kan man prova att gå längre och längre in i impact zone. Gör man så här kan man utnyttja vågorna och plana i lättare vindar än i plattvatten. Man kan göra sina fösta “back-side” svängar (det vill säga rida med ryggen mot vågen) och få lite känsla för hur det här med vågor fungerar.

Hur tar man sig då ut? Tja är det så pass lätt att man inte har en chans att plana får man mörsa sig ut. Dvs stå och kryssa utan planing. Inte helt lätt men funkar om det inte är stora vågor eller för mycket ström. Precis före varje lite skummvall/brytande våg lovar man upp ordentligt så att nosen möter vågen. Precis före upplovningen pumpar man till ordentligt för att ge brädan lite fart så att den inte hasar bak med vågen onödigt långt. När nosen går in i vågen kliver man fram på brädan för att inte sjunka igenom i vitvattnet (bakom den brytande vågen) och för att inte brädan ska lova upp för mycket. Hittar man balansen kan man klara av rätt stora och kraftiga vågor. Direkt efter att vågen släppt brädan (eller samtidigt som, eller om det är lite större vågor mitt i vitvattnet) faller man av och försöker få lite fart tills man möter nästa våg. Så här får man hålla på. Ofta kommer man inte ut men kan segla till andra ändan av stranden och där vänder man (kliv av brädan och gå ut en bit om du inte är vass på slag, snäva gippar eller andra vändingar) och så gör man lika dant åt andra hållet. Envis vinner – till slut är du ute!

Det här är väl en typisk “ta-sig-ut-från-stranden-teknik-i-on-shore” och väldigt bra att lära sig i början av sin vågseglings utveckling. “Träna” är kanske inte så skitkul, men koncentrerade försök och accumulerad tid på/i vattnet gör susen. Snart tycker du vilken skräp-on-shore-dag som helst är roligare än plattvatten.

Har du bättre vinkel, dvs mer och mer side-shore/sidvind blir allt enklare. Principerna är desamma men du får enklare att hålla höjd, fart, balans mm. I ren sidvind kan du guppa ut i nästan ingen vind – beroende på hur stora karftiga vågorna är och huruvida du kan hitta kanaler mellan vågorna, dvs där det är lite djupare, mindre vågor och mer utåtström. Finns det ordentliga kanaler kan du ta dig ut även stora dagar i mycket lite vind – sedan har du grym vågridning på invägen. Men det är nog överkurs. Att välja dagar med bättre vinkel på vinden är inte fel i början, men jag tror att försöka i alla typer av förhållanden är ännu lärorikare.

Kör så det ryker!

/Jesper B

[feg]

Fan va bra det är när nån svarar med lite substans och innehåll i såna här trådar. Kul med folk som kan och inte undlåter att dela med sig av erfarenheter och visdom.
Tackar (även om det inte var jag som fråga).

/fegisen