-
Jakten på Där, en vision och en husbil = Irland
Efter att ha varit på Irland och Brandon Bay två gånger tidigare har det mer än en gång spanats mot landets västra, nordvästra och norra delar. Där. Precis Där. Det är ju Där man skall vara. Easkey, Belmullet, Magheorarty, Kilcummin, West of Dunmoran. Det hörs ju redan på namnen.
När Filip dessutom kom hem efter ett år på öns sydligare delar och vi för ganska precis tre år sedan på Torö konstaterade var Där låg på Irland har ämnet aldrig liksom släppt taget. Gång på gång har det dykt upp och legat kvar. Under en liten biltur till Lofoten dök ämnet upp ohälsosamt ofta. Det har dessutom dryftats en del med andra Irlandsåkare och inte minst Pelle drogs ordentligt in i ämnet.
Ett dilemma var det här med var man skulle placera sig, i så fall. Belmullet? Enniscrone? Eller rent av Ballina? Då möttes jag av Visionen. Den Perfekta Lösningen. Husbil.
Det var ju precis vad vi behövde. En surfresa kräver stor bil och flexibelt boende. Vad kan då slå en husbil? Just det. Pelle och Filip (ja, några till… inklusive min fru och mina barn) möttes av oproportionerlig entusiasm och hybris över min fantastiska idé.
När det dessutom kombinerades med insikten om att surfresor som inte bokas inte blir av så blev det bokat. Krokar lades ut här och där till potentiella reskamrater, vissa valde märkligt nog att åka till Maui eller jobba istället, men tre man stod emot vardagens krav och förväntningar och resan bokades.
Husbil med takräcke var lite lurigt att hitta, men David på Vanderlust var otroligt hjälpsam och fixade fram rätt kärra som dessutom levererades med chaufför till Dublins flygplats. Att hans privata karta över surfspots i västra och norra Irland väntade i bilen gjorde inte saken sämre. Och nej, vi kan inte avslöja något (vi vill ju kunna åka tillbaka), men gott om spots hade han i kartan… Enda missen var att våra hyrda surfbrädor på taket inte alls var “brand new proper surf boards” utan något från Kalle Anka & Co. Snabbt samtal till David, vi behövde inte betala för surfbrädorna men vår eventuella creddighet som hardcore surfers var officiellt bortblåst resten av resan med pastellfärgade mjukbrädor på takräcket. Ingen utomstående skulle ha för höga förväntningar på den här husbilens passagerare när det gällde förmåga att rippa loss, i alla fall…
När man åker till Irland är prognosnojan total. Denna gång värre än någonsin. Själv höll jag mig kall, avslappnad och distanserad medans Pelle och Filip var helt utflippade. Eller var det tvärtom, kanske? Nåja, väderkartor, tabeller, lågtryck och temperaturer av alla de slag fyllde dagar och stal våra liv men slutsatsen var alltid densamma – “det snurrar ju i alla fall”. Den enda möjliga haken var att vind- och swellriktning var väldigt ovanlig, Nord och Nordost mest hela tiden vilket knappt händer på Irland.
Väl på plats, efter citatet “we are a bit delayed due to large amouts of sports gear on the plane” före takeoff, hade vi med oss en prognos som såg ut att ge vind varje dag. Det har aldrig hänt förut. Första dagen dånade vi direkt norrut i jakt på vind och vågor och jisses, det fick vi. Såpass mycket att det helt enkelt inte var ett alternativ att ge sig ut med fyrtvå i nävarna, lätt en bra bit över 20 sekundmeter. Men vi spanade spots och rekade potential runt Easky och nog såg det lovande ut, allt. Hamnen och kohagen gillades nog bäst och den supersnabba våg vi fick se som avslutning före mörkret i Kilcummin var minnesvärd. Det var tre trötta pöjkar som släckte lamporna i husbilen sent på kvällen.
Samtidigt blev detta något av resans dilemma. Husbilen gör att man kan åka överallt, vilket både är fantastiskt och lite av en förbannelse. Kampen mellan tålamod och gaspedal har sällan varit så svårbalanserad. Med facit i hand borde exempelvis tålamodet nog ha fått lite större utrymme första natten och kohamnen getts en titt i gryningen, men i gengäld så var det ju gaspedalen som ledde oss tillbaka ett par dagar senare så det jämnade nog ut sig i slutändan…
När vi vaknade i Kilcummin möttes vi av riktigt fina vågor och hygglig vinkel tack vare oväntat mycket väst i vinden. Fort, fort ut på vattnet och Filip med en frenesi som jag aldrig sett förr (vågar jag skriva att han stressade?). Några vågor hann plockas innan, såklart, vinden vred upp och avtog.
Nåja, vi var igång. Ett kortare rådslag gjorde att vi siktade på ett ställe vi alla länge velat se och uppleva på vattnet – Belmullet. Europas vindsäkraste ställe, Irlands utpost i västatlanten. Efter ett par timmars bilresa, med mycket sevärda inslag (inte för att vi stannade, men ändå) var vi framme. Den stora, stora stranden Elly beach låg precis bakom sanddynerna. Men hur hittade man ner? Det snurrades runt kohagar, får och traktorer hejvilt men inte hittade vi ner till någon strand. “Ämen, va faen, en av världens största stränder och ingen infart?!?”.
När vi väl hittade en infart fick vi hjälp. Den enda vindsurfaren på Belmullet fann oss och pekade inte bara ut vägen till södra delen av stranden, utan körde dessutom före oss dit. GPS, vem behöver det? Och stranden vi möttes av var helt makalöst bra. Ur vindsurfingsynpunkt närmast perfekt. En mix av både sand och rev, flera stycken dessutom, på ett ställe som suger åt sig swell från olika håll och där det blåser jädrigt mycket.
Den knepiga nordostan gav motstånd till det bästa av swellet, men vi fick en skön 5.3-session, Filip med fyrsju, i makalöst vacker omgivning, strålande sol och en å annan brösthög våg. Bästa utsikten jag någonsin vaknat till mötte på morgonen, bara det var värt resan ut till Belmullet. Elly beach är vackert som en dröm. Men vågorna var nu ännu mindre och gaspedalen gjorde sig påmind.
Så vi åkte mot kohamnen, det såg ju så lovande ut där. Nu tog vi en lite tråkigare, men snabbare väg, tillbaka och möttes av klart lovande vågor. Men ingen vind. Fasen. OK. Tålamod. Inte Gaspedal. Vi åkte mot Easkey för att kolla läget och äta lite lunch. Det är i stort sett vindstilla. “Fint väder, i alla fall även om det är kallt”. Visst. Filip går ut för att vattna ängen (OK, vi har kissat och skitit över hela Irland) och i samma ögonblick är det som om någon trycker på vindknappen. “4.7, någon?”. Tjo, nu blåste det ju!
Tillbaka till kohamnen och upp med fyrsjuorna. Ser bra ut, men är det inte väldigt små vågor? Det var det inte. Och den kvällsegling vi fick i kohamnen kommer jag aldrig glömma. Gubbhöga vågor, ibland större men framförallt sjuk kvalitet. Vinkel, kraft och som en extra bonus en sista kick på vågen som bara dök upp ur djupet och fulländade mästerverket. Riktigt, riktigt roligt och humöret på topp hos oss alla. Kvällen avslutades med Guiness på ett superlokalt hak med parkering för husbilen precis utanför. Perfekt.
Och morgondagen såg ännu bättre ut. Mer vind lovades!
En dag som så småningom slutade som något av det underligaste vi alla varit med om. Dundrande 4.2 vind, jag var själv ute och kände på den med pangdrag i prylarna, men klart mindre vågor än föregående dag. “Bara att vänta på att tidvattnet skall vända och vågorna bygga lite mer”. Och vi väntade. Och väntade. Och väntade. Vinden fortsatte och ökade, omöjligt nog, ytterligare samtidigt som vågorna, otroligt nog, minskade?!? Inte så lite lurade på konfekten övervägde vi snart morgondagens alternativ istället. Surt värre, från perfektion till lurade högst upp och längst bort på den Irländska spotjaktsläktaren.
Nu såg proggarna dessutom riktigt knepiga ut. Ett djupt lågtryck in från Frankrike, eh? Fel bana, n’est-ce pas? Vi satte ett proggproffs på jobbet för en obereoende analys på hemmaplan (tack, Christian!) och slutsatsen blev densamma som vår. Det var sydkusten som gällde. Inte det vi åkt till Irland för, det var ju Väst och Nord som gällde, men har man Husbil och Gaspedal så åker man. Det gjorde vi, ner mot Filips gamla domäner dessutom. Den strand som främst hade spanats in var Inchydoney.
Filip gjorde en heroisk insats som chaufför denna kväll, liksom hela resan,och tog oss via den snabbaste guidade visningen av Cork genom tiderna hela vägen ner till Inchy. En bit efter midnatt hittades platsen där vi ville stå, även om det stod någon skylt om “private parking” tillhörande rätt flådiga Inchydoney Island hotell och spa som vi liksom inte läste så noga. Givetivs dök det snabbt upp en vakt, trevlig typ iofs, och informerade oss om att husbilstrash som vi nog borde åka vidare till nästa parkering längre ner. Märkligt, vi som efter fem dagar utan dusch och en toalett värd namnet (vi ville inte använda den i husbilen för att slippa tömma den… orutin, eller?) var som tre nyponrosor med nyfixat hår. Inte.
Morgonen efter var nervös. På riktigt. Stoooouken hade fått sig en törn dagen innan och var nu låg. Vi spanade. OK. Inga vågor, men ganska väntat. Vind fanns det dock gott om, till och med FyrsjuFilip tyckte det såg ut som fyrtvå. Herrejösses.
“Vi kör en liten sväng förbi några andra spots och ser om vågorna är på väg in” är ett citat som kom att analyseras efteråt. “Den lilla svängen” på de ultrakrokiga, djungelbeklädda slalomstigar som utgör södra Irlands så kallade vägar tog tid. Timmar. Dagar. Månader. Vi fann vind och till sist vågor, på ett oseglingsbart ställe, och när den strand som på husbilsuthyrar Davids karta såg mest lovande ut visade sig vara en klippvägg (!) bröt undertecknad mer eller mindre ihop. Stoooouken var minus, allt var svart och som pricken över eländet (nåja) fick vi en lunch som var så friterad att det lilla näringsrika innehållet endast kunde grävas ut med en mindre trädgårdsspade.
På väg mot Inchy igen kom jag till insikt. Fem dagar i vildmarken hade haft en fördel, utgifterna var otroligt låga. Och jag ville stå på rätt parkering. Lösning? Gäst på hotellet. När vi kom fram så var där dessutom vågor, tjo!, och vind, tjoho!, och vinkel, tjohoooo!! Rusar in på hotellet, shit, ser dyyyyyrt ut, lågsäsong innebar hanterbart pris, fram med plastkort och en supersnabb incheckning var snart avklarad och jag springer ut genom entrén till grabbarna med budskapet om att nu får vi minnsann parkera var vi vill och efter surfet väntar – dusch!
Att få segla Inchy med bra drag i fyrtvå (riggade upp till fyrsju senare) i roliga förhållanden för att sent på kvällen kliva in på hotellet och mötas av supertrevlig personal som bjöd de tre nedkylda surfarna på något värmande direkt i receptionen kommer att förbli en av mitt livs mest minnesvärda stunder. Middagen var helt enkelt enastående i en minst sagt annorlunda miljö mot resten av resan. Vi sov som nyduschade prinsar den natten.
Och morgonen efter var det fyrsju och vi hade rummet kvar till två… Kontraster är kul.
Som helhet en riktigt kul resa, några missar, några träffar och en hel del upplevelser och asgarv. Långt från jobb och vardag. Och husbil är en vinnare!
Bilder? Ja, låt mig skriva såhär. Det fåtal bilder som togs har en fotoutrustningskostnad per pixel som nog slår det mesta… och inte var det jag som släpade med mig smärre luftvärnskanoner över Nordsjön. Vi får se om Filip eller Pelle lyckas lägga upp något här, men till vårt försvar så finns en given förklaring. När det var som bäst så var vi på vattnet.
Ännu en gång har jag lämnat Irland med mersmak. Vi pratar redan om november…
Men framförallt enades vi om en sak. Världens bästa spot är Torö. Ha, ha!
(jo, under resan hade jag förmånen av att få låna med mig en Simmer Quantum 85, men pryleriet besparar jag resrapporten och tar jag på annan plats senare)
-
8 Replies
-
Grym reserapport (förutom avsaknaden av bilder…men man kan inte få allt 🙂 ) och skönt att min oberoende prognosanalys kunde ge lite resultat!!
-
ha ha bra rapport! Jag skulle vilja sett sammanbrottet 🙂
-
Välskrivet som alltid! Kul läsning, tack!
-
sweet rapport masse!
kul att ni fick smaka irländskt guld, det går inte att komma ifrån att man blir ännu mer sugen på stället…
-
Här kommer ett smakprov från en av dagarna. Bilden är på sista sektionen i vågen som var fantastiskt…riktigt bra cross-off vinkel och en fin läpp att ladda på…
//Pelle
-
Ooh fiiint!!! Göttig reserapport mycket trevlig läsning!
-
Woow, vilken skön tripp och vilken härlig läsning, Tack. Och vad bidlerna beträffar jag ser dom för mitt inre, och jag måste tillbaka.
//Fredrik
-
Pelle, du måste ha fler bilder?
Log in to reply.
