Lästips

[hakuna]

Frågade bibliotekarien detta i gymnasiet, tänkte lite 60-talet, Beach-boys sådärr, hon hade väl inget tips om just det men det slutade med att jag gick hem med en klassiker, Jack Keruac – På drift.
Den skulle man faktiskt läsa om nu, 15 år senare.
Började även på bok 2, men den var för flummig för mig, iaf då.

Kom på att jag läste en bok en gång i tiden som handlade om en snubbe som inte tålde dagsljus, så han och hans brorsa fick vågsurfa i mörkret. Det var lite sci-fi eller skräckis också, sådärr bok.

/Niclas

[dixon]

Jag tackar dig och bibliotekarien och hoppas på en bra läsning. Om det inte är det får jag väl skriva en bok själv då på detta tema. Jag har ju alltid velat skriva en bok ändå. Tack för i går, det var nice. Hälsa din bollebyggd-crew.

[andreas-f]

Ur Colin Forbes “Dubbel Fara” från 1982. Ett fynd i farsans bokhylla som jag bara måste dela med mig av till konfens läsare… Detta är författarkonst när den är som allra bäst!

Vi börjar från början:

“Efter mordet antog man att Charles Warner – alltid så på sin vakt – hade släppt av på vaksamheten på grund av atmosfären. När han lämnade hamnen i Lindau, Bayern, och körde ut med sin starka motorbåt på Bodensjön var det en solig och fridfull eftermiddag. “Och del var ett diaboliskt skickligt och djärvt mord”, kommenterade Tweed till Martel två dagar senare i London. Motorbåten med bara Warner ombord rörde sig långsamt när den gick ut genom hamninloppet som flankerades på ena sidan av stenstatyn av det bayerska lejonet och på andra sidan av den höga fyren. Enligt bestämmelserna gav Warner signal med hornet. Warner var en mager smidig man på fyrtio år och han var klädd i tysk kostym. På sätet bredvid honom låg en tyrolerhatt. För den på sig en skepparmössa.m.ed skärm som passade in i semesterscepå sig en skepparmössa med skärm som passade in i semesterscenen. Det fanns ingenting framför honom på den väldiga sjön som flotta av nöjesbåtar rned färgade,.s/^ge.l.fr^m.som leksaker. På andflotta av nöjesbåtar med färgade segel fram som leksaker. På andra sidan reste sig Liechtensteins och Schweiz snöklädda toppar. Till höger om honom försvann en av de många vita ångbåtar som trafikerade sjön i riktning mot den tyska staden Konstanz. Till vänster om honom utnyttjade en grupp vindsurfare den lätta brisen för att skumma fram över vattnets glasyta. Han räknade till sex stycken när de korsade hans kurs framför stäven på hans båt. “Vill ni ha den förbannade godheten att maka er undan”, mumlade han och minskade på gasen. De var alla unga och fysiskt spänstiga, klädda bara i badbyxor, när de manövrerade sina märkliga farkoster i en omslutande båge. Två av dem var blonda. Warner var ungefär niohundra meter från stranden när han förstod att de hade något skoj för sig, cirklade runt för att hindra honom från att ge full gas. “Stick och lek någon annanstans”, grymtade Warner. Han hade en tusan så god lust att dra på och skrämma dem – men de var så nära att han kunde köra på dem. Den längste av de båda blonda vinkade och förde sin farkost långsides med motorbåten. Han höll seglet stadigt med vänstra handen medan den högra grep slidkniven som satt fastspänd på hans lår. Alltför sent ringde varningsklockan i huvudet på engelsmannen. Vindsurf aren släppte seglet och hoppade ombord på motorbåten. Han hanterade kniven med fart och dödlig effektivitet när han stack den i offret i varierande vinklar. De övriga fem vindsurfama bildade en skärm av segel som dolde motorbåten för eventuella åskådare som iakttog dem genom kikare i land. Och Wasserschutzpolizei – sjöpolisen – hade en station och en båt i Lindau. De fortsatte att bilda skärm medan den långe Ijushårige ynglingen fullbordade sin slakt. Sedan lämnade han motorbåten, gled ner i vattnet och drog upp sitt eget segel. De formerade sig igen och styrde mot den öde stranden mellan Lindau och österrikiska gränsen i änden av sjön.”

Vi hoppar lite i handlingen fram till sidan 124:

“Werner Hagen höll seglet med ena handen medan han kollade den kompakta apparaten som satt fäst vid masten. Det var en minia- I tyrradarapparat som konstruerats vid Dietrichs elektroniska fabrik i Arizona. Martels båt syntes tydligt på skärmen. Han följer samma kurs som Warner, tänkte Hagen. Han gjorde en gest till de andra fem vindsurfama som låg när- t 1 mare varandra än vanligt: det var väsentligt att de inte förlorade varandra ur sikte. Gesten upplyste dem om att målet var siktat. Och dimman lättade just medan de gled fram över sjöns krusiga « I vatten. Hagen avvägde tiden perfekt medan han höll ett öga på radarskärmen och det andra på dimväggen framför som nu höll på att i ■ skingras. Han höll seglet med vänstra handen och sänkte den högra med vilken han ur slidan drog upp den rakknivsvassa kniv som på Warners rygg hade ristat in Deltasymbolens grova drag. Så fick ^ I han syn på motorbåten, gjorde en ny gest och surfargruppen svängde in i en halvcirkel för att tvinga Martel att stanna.

Det gick för fort för att kännas riktigt bra. Ena ögonblicket visade [ ■ en blick från styrhytten en vag rörelse i dimväggen, former som kunde ha varit en hägring. Sedan dök sex vindsurfare upp, dem styrde sina segel tvärs över Martels kurs och tvingade honom slå av motorn. “De är här”, ropade han till Claire och tryckte in signalknappen. “Jag har sett dem!” Hon stod på knä bakom styrhytten med pistolen osynlig men hon kramade kolven med båda händerna.”

Ytterligare ett litet hopp till sidan 126. (Det händer bara oväsentliga saker däremellan)

Werner Hagen var överlägset självsäker när han styrde sin grupp ‘ ■ vindsurfare så att de omringade och omslöt motorbåten. Överraskningselementet var allt. Den blonde jätten var den förste som nådde den stillaliggande motorbåtens babordssida ia och han satte den ena bara foten över relingen för att temporärt överge sin segelfarkost. Hans högra hand höll den bredbladiga kniven redo för det första hugget. Han blev överrumplad av att se en flicka med ansiktet dolt bakom en mask, och sedan fick han annat att göra. Martel kom ut ur styrhytten manövrerande en båtshake. Han hade gissat att Hagen var ledaren – det stod skrivet över hela figuren. Båtshakens sving slutade när den med ett hårt slag träffade Hagen på sidan av huvudet. Han stupade raklång över i motorbåten och lyfte på huvudet i precis rätt ögonblick för att träffas av den noggrant beräknade hårda smällen från Martels pistolpipa. Han förlorade medvetandet. En andra man var på väg ombord med kniv i handen när Claire siktade med pistolen och sköt honom tre gånger i bröstet. Blodet sprutade och bildade en pöl under däcksplankorna. Martel såg sig omkring och fick en överblick över situationen. Fyra mördare kvar. Tre stycken bildade fortfarande en halvmåne framför motorbåtens för, en närmade sig akterifrån. Han hävde Claires offer Över bord, dök in i styrhytten igen och drog på full gas. Trion som blockerade vägen hann inte reagera i tid. Motorbåten sköt iväg för tvärt, för snabbt. Ena stunden låg den stilla och sedan förvandlades den till en projektil som susade mot dem. Stäven krossade deras spröda farkoster och hårt trä hamrade in i mjukt kött. En man gav upp ett sista skrik och blev bokstavligen kölhalad när motorbåten malde hans redan mörbultade kropp till mos. De andra låg och flöt tätt tillsammans i vattnet som plötsligt blev rött, och deras kroppar skrynklades ihop på samma sätt som resterna av deras segel.”

Senare visar det sig att vindsurfarna inte bara är lönnmördare utan också nynazister. Surf nazis must die alltså 🙂

Kommentarer egentligen överflödiga, men det är ändå två frågor man måste ställa sig:

1) i inledningen nämns som hastigast att det var en fridfull eftermiddag. Hur lyckas surfarna åka ikapp motorbåten då?

2) Hur lär man sig den coola manövern “bilda skärm”? Finns den Trictionary…?

[hakuna]

Om surfing, från http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1717805.svd

BÖCKER:

Kem Nunn ”Tapping the source” (1984), ”Dogs of winter” (1997) och ”Tijuana Straits” (2004)

Med sina tre thrillers lyckas Kem Nunn inte bara bygga upp spännande historier, han skriver också en sorts historik över den kaliforniska surfvärlden och skildrar delstaten under tre decennier.

Allan C Weisbecker ”In search of Captain Zero: A surfer’s road trip beyond the end of the road” (2001) och ”Can’t you get along with anyone?: A writer’s memoir and a tale of a lost surfer’s paradise” (2006)

En gammal knarksmugglare ger sig iväg till Costa Rica på jakt efter en försvunnen vän och förhoppningarna om någon sorts paradis på jorden. Han hittar något som visar sig vara förfärligt. ”In search of Captain Zero” var ett tag mycket nära att filmatiseras av Sean Penn. Uppföljarens titel ger en fingervisning om varför det inte blev något av det projektet.

Joy Nicholson ”Klanerna i Palos Verdes” (översatt 2003)

Fin liten roman om 14-åriga Medina Mason som växer upp utanför Los Angeles och vad surfingen kommer att betyda för henne när hennes familj börjar falla sönder.

Art Brewer och C.R. Stecyk III ”Bunker Spreckels: Surfing’s Divine Prince of Decadence” (2007)

Den både inspirerande och avskräckande historien om Clark Gables styvson och hur han brände alla sina miljoner på droger, självförbrännande leverne och drömmen om att få surfa så mycket som bara var fysiskt möjligt.

Tim Winton ”Breath” (2008)

Hyllad roman och ännu en uppväxthistoria om två unga surfare i sjuttiotalets Australien. New York Review of Books lyfte den till skyarna när den nyligen släpptes i USA.

David Rensin ” All for a Few Perfect Waves: The Audacious Life and Legend of Rebel Surfer Miki Dora” (2008)

Biografi över den hemlighetsfulle Miki Dora. Mannen som utropade sig själv till ”King of Malibu”, försörjde sig som bedragare och som förändrade surfingen för alltid.

[tmontana]

Kan rekommendera Weisbeckers Captain Zero!
Söker du på weisbecker på Amazon så ser du vad andra har köpt och då e det e ju en del surflitt..