-
Sjönöd!!! Ojjj, vad fel det gick…
I tisdags när jag kom hem från jobbet så drog jag ner till näsaäng och ser att det gässar fint på en helt öde värtan.
Det blåser SSV, ca 7…10 och jag står och tvekar mellan 6 och 7m2 till foilbrädan. Jag kör på den mindre segelstorleken för att minimera riskerna eftersom jag saknar sällskap på vattnet. Under ca en timme har jag min hittills bästa foilsession och det går grymt bra. Jag formligen flyger fram mellan bogesundslandet och bastuholmen och bara njuter.
På en repa, nära bastuholmen, ökar vinden lite extra och foilen kommer så högt att jag börjar få lätt spinout. Brädan lovar upp och foilen pitchar upp i luften när draget i seglet avtar. Själv slungas jag fram i lovart och landar med ryggen före i vattnet med full fart. Jag är beredd på ett knak i nacken, men landningen är helt smärtfri och fallet blev riktigt mjukt.
Hihi, en snabb simtur till brädan och full fart igen!
….men
Shit, benen funkar inte, det här var dumt. Neeej, armarna funkar inte heller. Ok, armar+ben är förlamade och NOLL känsel i dem i överhuvudtaget. Jag inser krasst att jag ligger ganska risigt till nu. Efter en stund lyckas jag vrida mig på mage och ser att brädan nu är ca 30m bort, men jag måste snabbt tillbaka till ryggläge eftersom jag inte får munnen över vattenytan.
OK, jag gör en snabb analys av läget
1. Brädan är ca 30m bort
2. Närmaste land i lä (drakskeppsvägen) är ca 1km bort
3. Vågorna är ca 0.5m höga och slår stundtals över huvudet.
4. Jag är varm och flytkraften i heldräkten är relativt god när jag ligger på rygg (saknar flytväst)
5. Det finns NOLL personer i närheten
6. Jag är helt förlamad
Efter några minuter börjar jag faktiskt kunna röra aningen i ben och armar men de saknar styrka och koordinationsförmåga. Det här var goda nyheter, men jag gör mig beredd på en låååång kväll. Jag försöker mig på lite ryggsim med bröstsimsbensparkar och vevar så gott det går. Högerarmen saknar nästan helt styrka, så gång på gång får jag titta upp och justera kursen. Efter ett tag inser jag att jag ska använda molnen för kurshållning och nu går det bättre. Under en evighet håller jag konstant avstånd till brädan men till slut börjar jag närma mig. Jag bestämmer mig för att under en stund köra max och se ifall jag kommer ikapp, det här är ett tempo jag inte kan hålla till land. Till slut lyckas jag flåsande kravla mig upp gränsle på brädan och är nu sjukt nöjd över att den initiala faran är över. Brädan driver tyvärr sakta sakta mot tornön som är obebodd. Jag är inte helt sugen på att stranda där och sen behöva simma över till fastlandet i mörker så jag bestämmer mig för att försöka få upp seglet aningen ur vattnet så att jag kan påverka driften lite mer västerut. Trots utslagen balans och motorik får jag nu så mycket självförtroende att jag ger mig på ett försök att få upp riggen helt ur vattnet med en hand och försöka segla tillbaka. Med nöd och näppe får jag upp riggen och kör sen en härlig kryssbog upp mot yttersta kråkudden där jag sen kan ringa efter skjuts till sjukhuset.
Sitter nu hemma, sjukskriven och med två brutna bröstkotor och känner mig trots allt ganska nöjd över min self rescue och att det gick bra till slut. Jag har haft några incidenter under mina 40 års surfande, men den här var med marginal farligast.
Lesson learned????
Logga in för att svara.