-
Solskenshistoria
Det är första dagen på Rhodos-semestern. Jag står i strandbrynet och parerar vågorna för att kunna beachstarta i midjehögt vatten utan att skämma ut mig inför hela stranden framför Windsurfers World i Ixia. Trots att jag inte surfat på nästan två månader kände jag mig lite cocky när jag hämtade ut grejorna så jag får inte missa första starten och uppträda som ett blåbär. Koncentrationen är total och oron späs på av att vinden kommer från ”fel” håll – 90% av all min surf ute i Björkvik startar jag med vinden från andra hållet.
I ögonvrån ser jag en man bära ner utrustningen bakom min rygg och jag hinner inte ens parera nästa våg innan han sätter av i full plan framför nosen. Inget ovanligt i sig, bortsett från det faktum att surfaren är en krumryggad, vithårig 75+-are som ger sig av på en 90l-bräda med 6.5:a (själv valde jag mellan 5.8:a och 6.2…)
Några dagar senare står jag på stranden och väntar på att eftermiddagens vindar ska sätta in. En utpräglat brittisk överklass-accent smyger upp bakom min rygg: ”Are you going out?”. Jag svarar att jag väntar på eftermiddagsvinden och vi börjar prata. Damen bredvid mig är dryga 70 och var säkert oerhört vacker en gång i tiden. Hon berättar att hon och hennes man varit på Rhodos 25 år i sträck och inte har en tanke på att bryta den trenden. ”My husband discovered windsurfing when he was 50 and we have been coming to Rhodes ever since”.
Ännu några dagar senare dyker jag på hennes man över en kopp kaffe på uthyrningens veranda. Han såg att jag såg att han drog rigg när jag passerade honom några hundra meter ut i Medelhavet. ”I hate doing that”, säger han med emfas. ”But the wind was so lousy I couldn’t get my rigg right. Fortunately I succeeded to pull the rigg”. Jag frågar honom om han surfar någonting hemma i England. ”Just occassionally. I used to, but nowadays I spare my efforts to the Rhodes-trips here at Dinos”. När jag berättar att jag bara surfat 3-4 år och att jag har en bit kvar till 50, svarar han pillemariskt ”Then you are going to be better than me when you are 75”.
En dag när vi är på väg att lämna stranden i slutet av veckan överraskas vi av rop och skrik, höga röster och ett fasligt kramande. Paret från England ska åka hem och ingen, absolut ingen, av personalen undgår en personlig avskedshälsning. Dinos, den lite Gudfadern-lika ägaren av Windsurfers World, har nästan tårar i ögonen och försäkrar sig om att paret kommer tillbaka även nästa år. ”As long as I can stand, Dinos, you know that. As long as I can stand” svarar mannen och stapplar lite stelbent iväg mot hotellet med cigg i mungipan och frugan i släptåg.
Själv är jag helt övertygad om att jag gjorde rätt som började vindsurfa, och hoppas att jag kommer vara lika pigg och alert när jag är 75+.
Logga in för att svara.