Surfminnen!

[RAMBOS_RETURN]

jääh!

[freerider_swe]

hmm Pråmar…de flesta har väl börjat där. Själv började man förra sommaren i ÅSA. alla surfare brände fram och tebaks i full fart…när annan badade i 5 timmar.
Vsurf börjar med smärta och kräver mycket tålamod…men sen…aaaa sehr gut

[weeboy]

Kom igen folk mer inlägg från gamla goa pråmarnas tider!
För jävla roligt å läsa

[karnan]

Svårt att motstå en sådan uppmaning. Denna historia utspelade sig runt 1983-84. Jag var då inne på min tredje eller fjärde säsong på pråm. Pråmen tror jag hette Point och vägde säkert 25 kilo och var minst 3,5 meter lång. Den hade inga stroppar men däremot tjusiga vingar på aktern (såg lite ute som en Cadillac). Vi seglade i Sandviken — långgrunt, små vågor ibland och hyfsat med vind — på gränsen mellan Blekinge och Skåne.

Jag och min polare hade alltså seglat några år och kände oss ganska säkra på vattnet. Det var ju förstås inte fråga om några fullfartsgippar, men vi klarade både headdip, bodydrag och högkantssegling. Framåt hösten bestämde vi oss för att prova nya vatten och styrde kosan till Apelviken. A-bay var inte samma surfmecka då som nu, men vi hade hört talas om att det fanns folk som seglade på hemmabyggda “sinkers” därborta. Till vår sida Skåne hade dessa sinkers inte hunnit ännu. Sinkern var definitionsmässigt Pråmens motsats: De sjönk om de inte planade och de hade dessutom några konstiga öglor som man skulle ha fötterna i. I själva verket var Sinkern det mest respektingivande en oskuldsfull pråmägare vid början 80-talet kunde tänka sig.

När vi närmar oss Varberg framåt eftermiddagen inser vi att det blåser apa. Vi klarade väl att segla våra Pråmar uppemot 15 m/s, men här låg vinden konstant långt över 15. Vi blev förstås lite oroliga. Till saken hör att vindsurfingkulturen ännu inte etablerat självklarheten i en segellinje. Vi hade bara våra trekantinga 6.0or och dem fick man försöka göra det bästa av oavsett väder. Blåste det för mycket så fick man försöka minska segelytan genom att dra upp underliket mot bomen (jag antar att det inte är så många härinne som provat detta trick :-).

När vi landar i Apelviken börjar det mörkna så istället för att rigga på satsar vi på att resa vårt medhavda familjetält — ni vet ett tält med ett stort ytterkapell och ett litet innertält som hänger i ställningen till det stora och som man sover i. Vi hittar en grop mellan två sanddyner och får efter mycket om och men ihop skapelsen. Grillar några korvar och drar ett par bärs innan vi törnar in.

Under natten sover vi oroligt. Det blåster som sagt apa och det rycker och sliter i tältet. Framåt småtimmarna somnar vi tillslut — då har både ja och min polare varit ute flera gånger och kollat förtöjningarna. Några timmar senare väcks vi av att helvetet brakar loss. Vinden har ökat ytterligare och vårt förtält har förvandlats till en primitiv men ack så effektiv Kite. Hela skiten lyfter. Och under allt hänger vi paralyserade i vår lilla sovkupé. Nu vill jag inte påstå att vi seglade iväg som kitarna gör, men vi lyfte defintivt från marken och släpades iväg ett tiotal meter innan det tog tvärstopp. Yrvakna och chockade vinglade vi ut i natten.

Varbergsurfen slutade innan den börjat. Med fara för våra liv (nåja…) fick vi rigga ned tältet och söka skydd i bilen. Även bilen vajade bedrägligt med två pråmar på taket. Och när morgonen kom — inte fan fick vi se en enda Sinker. I full storm var A-viken fullständigt öde — hela dagen.

Framåt eftermiddagen vände vi skutan hemåt, och jag har ännu inte haft förmånen att prova surfvattnen i Varberg.

/Johan

[bohm]

Haha…Det var den bästa berättade flashbacken jag har hört!! känner igen mej så väl, så det kunde lika gärna varit jag själv som hade berättat!!!! En annan flashback..(eller var det bara jag som trodde detta) Alla sinkers var gula……medans de brädor vi “vanliga dödliga” seglade fram på var vita.

[anonym-anvandare]

Kommer ihåg en fin dag i slutet av 80-talet. På en tandembräda (runt 8m, 50kg) var jag och en polare ute och seglade utanför tjörn. Det blåste kanske 8m/s och höga dyningar sedan kvällen innan. När man i full fart kryssade så lyfte den främre killen från vågtoppen, och med en smäll så hela brädan skakde när den landade igen…primitiva hopp. Det var tider, synd att det inte finns tandembrädor idag, man kanske får kapa 3 st starboard start brädor o plasta ihop till en lång jävel, ner social vsurf finns inte.
/Kamaaina

[anonym-anvandare]

HEhe Nu är det konfen som bäst mera inlägg av sån karaktär! Och mindre chöt om Rambo och Styret

[styret]

http://www.hotsailsmaui.se/
kolla på 2003 års segel- microslide och sen video.

tandembräda.

[skarabe]

Härligt med minnen. Själv började jag så smått med surfing i början av 80-talet. När det blev för gnälligt mellan vem som skulle ha pråmen – jag, syrrorna eller farsan – då fick jag en egen bräda – Surfpartner 347!! Splirrans ny bräda med nytt Elfström 5.0 trekantssegel! Jag var stolt som ett ägg.

Husvagnssemester i Blekinge (Halen).. Klart att man skulle surfa insjö hela dagarna – det var ju det roligaste som fanns! Dag 1. Ganska klen on-shore vilket gjorde att man kunde bekanta sig lite med den nya, coola 347:an. Märkte ganska snart att det var mycket enklare att kryssa än att slöra (finfint med centerbord). När det sedan blåste upp dag 2, off-shore (räknat från det ställe vi hade husvagnen), då tänkte jag “Nu jä..ar ska jag dominera – kryssa var ju lätt!!”. Funkade finfint i början, men sedan blåste det upp som attan (tyckte jag iaf). En annan drev som en idiot längre och längre bort från campingplatsen, ivrigt kämpandes för att få upp det väl fyllda seglet ur det obehagligt guppande vattnet. Seglet flaxade och brädan vinglade – Helvets vind, lugna ner dig nån gång!! Skrek man. Farsan var ute med sin pråm, men lyckades vingla sig in på en badplats i närheten av campingen. Själv drev jag utmattad av allt segeldragandes till andra ändan av sjön där ett par tyskar i en tandemkajak kom förbi och skrattande frågade om jag behövde hjälp. Visst, hit med linan och håll käften sa jag och hoppades att de inte förstod svenska! Det gjorde de inte, men förstod vad jag menade. De bogserade mig över halva sjön och in på badplatsen vid hopptornen – där alla coolingarna hänger, du vet.. Det var bara att bita ihop, smajla lite när man riggade ner och i ett par omgångar få kånka den tunga jävla brädan 1,5 km till husvagnen. Inte fan fick man nån hjälp heller, nej – då skulle man lära sig hur det kunde gå om man inte var försiktig!! Kommer ihåg att jag inte surfade mer den veckan..

[drakglenn]

Det finns ju en del att dela med sig om man säger så

Kommer t.ex. i håg när vi drog till hagapark för några år sedan,
några surfpolare, jag, min numera fru, min syster & hennes snygga kompis Helen

Långa resan Göteborg till Öland tröstades med solsken, bärs & en dröm om stadig varm bris & för polarna en chans på Helen….

När vi sladdade in med vanen i HagaPark möte oss ett spegel blankt hav som enligt locals inte förekommit på mannaminne

Nej gått folk, ingen segling här inte, väntan på vind spenderades dag tid på stranden & på kvällarna i Baren på Hotell T12, Resan fick ett snabbt slut då polarnas försök med Helen fick ett abrupt slut då hon deklarerade att hon var kär………… I min syrra
Polarna tog till bärsen, syran fick ett hysteriskt anfall , & tanten ville hem:p

När jag tänker på det var det rätt tyst på vägen hem

[nordgren]

Haha härligt!

[sinclair]

Saxat från http://www.sigtunasurfers.com

“Kommer ihåg en riktigt varm sommarkväll någon gång på 80-talet. Vi var väl åtminstone 10-15 brädor som var ute och rippade, denna gång på den norra delen av Sigtunafjärden. Detta var till och med före Drajjornas epok, så den förhärskande brädtypen var course-tepås-brädor i storleksklassen 3.30-3.95m.

Har för mig att följande personer deltog: Anders Janryd, Jonas Thörne, Calle Ravnell, Johan Boström, Christian Persson, Moje, Forsman, och Ström. Är inte säker på om Breakdance-Janne, Peson och Muskus var med men jag är helt säker på att Rune Boström var med. Han hade en riktig ökenbräda som hade stått i ett garage och gulnat av alla avgaser. Seglet var om jag minns rätt något beigt segel, tillverkat av 80% Dacron och 20% sopsäck.

Upplägget blev att vi körde kull på brädorna, och man bytte brädor sinsemellan. Av något outgrundligt skäl så hamnade Rune väldigt nära mig. För att fly så var jag tvungen att ta genvägen springandes över hans segel. Det fick en liten extrabuk ovanför fönstret. Jag skrattade så jag nästan blev harmynt, sväljandes en massa äckligt mälarvatten!

Stackars Rune!

/Mike – som aldrig lyckats göra en headdip”

[karnan]

Tänka sig, där har jag också surfat. Uppväxt på orten hände det ibland att vi inte orkade dra till havet. Då kunde Halen vara ett alternativ. Blåste konstigt gjorde det också — gärna från alla håll samtidigt. Men även om vinden var lurig så var väl det största problemet alla tyskar i Kanoter.

/Johan

[smurff]

He, he stackars surfare med familjer/vänner. Vi får då utstå mycket Man känner ju igen sig i lite av varje i bland surfminnen här. Allt från borttappade prylar typ den den enda mastfoten man äger till långa resor för att mötas upp av total stiltje. Monofilm som går sönder bara man tittar på den och tygsegel som inte går sönder oavsett vad du gör men samtidigt är helt omöjliga i hård vind.

Men ett litet minne ligger mig varmt om hjärtat. Det var anno 1995 då jag lärt mig surfa året dessförinnan och skulle lära min envisa kompis hur man halar upp segel och tar sig iväg. Det blåste inte vidare mycket kanske 5-6m/s, tillräckligt för mig att glida fram och tillbaka på min Sodim mega planka (med plats för 3 fenor under + centerbord)och hojta instuktioner till min kompis som hade en Surfpartner UFO. Hursomhelst fick han aldrig upp det där seglet eller lyckades med några korstag så han fortsatte bara att driva utåt och sket i att lyssna på vad jag sa (han var lite trött på mig efter en timme eller så) han drev ut framför hamninloppet på Råå Hamn och jag försökte att bogsera honom tillbaka med min bräda…. jag det var ju oxå en syn. Vinden var för klen för sådana tilltag och vi fortsatte bara att driva förbi hamninloppet och ner på andra sidan hamnen. Sedan fick jag kryssa tillbaka förbi hamnen för att hämta bil, för gå var det ju inte att tala om….

[smurff]

Sen har man ju gjort bort sig själv oxå För 3-4 år sedan jobbade jag som brevbärare. När jag stack hem från jobbet fick jag för mig att jag måååste surfa.
Jag tog hem och surrade fast min Cobra 290 med bom, mast och Tushingham 5,7 orange tygsegel (med dödskalle på, minst 15-20 år gammalt, har kvar det dessutom) på postcykeln för jag hade ingen bil då. Cyklade ner till närmsta badbrygga i HBG city och började rigga. Då blev det total stiltje och började regna.

Men obevklig som man är fortsatte jag att rigga och kränga på mig våtisen. Detta skulle man ju få utdelning för, för så fort regnet drog bort började det blåsa sablar i det. Jag fick upp en riktigt sjuk hastighet på den där brädan så jag var tvungen att släppa allt och började gapflabba mittsunds eller nåt.
Sen bara ökade vinden och jag tog mig in med nöd och näppe. Cirka 400 meter från stranden låg jag sedan i vattnet utanför ett kallbadhus och krånglade med mina prylar. det blåste så mycket att jag kunde inte få kontroll över riggen överhuvudtaget, men jag ville desperat komma upp en sista gång innan jag gav upp för att känna på den där grymme farten igen.
Nån typ gick ut på bryggan på kallbadhuset och tittade lite på mig och gick sedan tillbaka igen… Jag gav upp med mitt försök att komma iväg en sista gång och simmade in med mina prylar.

Sedan stod jag i med vattnet knähögt cirka 500 meter norr om kallbadhuset och tittade ut på det lynniga och blåsiga havet. Då fick jag syn på brandkårens räddnings båt som körde omkring där ute och letade efter någon/något. Jag tänkte att det måste vara nån fiskare som har drattat i vattnet. Medans jag står och betraktar båten kör det förbi en räddningsdykarbil + en brandbil till bakom mig på vägen som löper längs med kusten. Ut hoppar en brandman och vinkar lite….och jag vinkar tillbaka… trevlig brandman tänker jag och brandmannen hoppar upp i bilen och kör vidare. Det har nog hänt nån olycka tänker ju jag och släpar bort mina prylar till windsurfingklubben lite längre norrut längs med stranden.

Det fortsätter att blåsa apa och det enda jag kan göra är att titta på när snubbarna med 3,7 och 4,0 segel kör fram och tillbaka och sätter värsta hoppen. Efter en timme dyker det upp 2 poliser och börjar fråga efter nån som har varit och surfat vid kallbadet. Med sig har de min väska med brallorna och mina nycklar som jag(glömt bort) lämnade vid bryggan 2,5 km in mot stan. Jo det har jag säger ju jag och det där är ju min väska. Lite röd i huvet var man ju. Det visade sig att snubben på bryggan vid kallbadhuset trodde att jag befann mig i sjönöd och ringde SOS alarm. SOS larmade brandkåren med räddningsbåt, dykare och hela faderullan. Men de hittade ingen i sjönöd endast en idiot som stod i strandkanten och vinkade……
men men slutet gott, allting gott….