-
Tacka västkusten!
Tja vad kan man säga. Sitter och försöker jobba ikapp det jag skulle ha gjort på jobbet i fredags. Kanske inte den mest spirituella lördagsnatten, i synnerhet som träningsverken har blivit smått outhärdlig. Nu e hon snart 04 på natten, satt inte lika länge torsdags kväll. Då gav jag upp kl 24. Slängde in en massa segel och brädor i bussen och tryckte ner till Varberg. Undrade lite vad jag höll på med med tanke på alla deadlines och för lite sömn. Men Johan G bjöd på fika i butiken och jag blev människa framåt lunch. Planen var liten jumpsession A-bay, sedan ner till Ringenäs eller upp till Åsa, beroende på…
Fullpung 4.2 ryckig vind och rätt kass vinkel. Fin Aplevikssize men som sagt vinkeln kunde varit bättre. Men uj så lätthoppat Apelviken är! Och ush så nabba rotationerna blir med lätt överriggad 4.2. Jag hoppade nog mer på ett par timmar än vad jag annars gör på ett par år. Högt, lågt bak, fram, ja det var ganska bakåfram. Jag landade på nosen (bra) landade på rumpan (ok) jag landade på huvudet (äh), en gång landade jag lite överroterat i en bakåt men på nåt helt konstigt sätt stannade brädan helt platt i vattnet och jag gick ner så djupt som min gamla kropp kan i någon slags grodhoppställning. Hur som helst helt crazy. Jag höll på att garva ihjäl mig. Jag hoppar ju som sagt väldigt lite, mest för att där jag seglar (Maui mitt i vintern, och Torö) oftast inte har vind nog för hopp, eller för fina vågor att slösa bort på hopp. Men jag älskar att hoppa. Helt nyförälskad!!
Ok, solen var framme och vinden drog på. In för en macka och kolla telefonen. Hur många missade samtal som helst från Ola H och Per M som var där Olas sms sa: “ÅSA NU!”. Jag slängde ihop allt i reckordfart men det hade redan gått ett par timmar sedan Olas mess. Med tanke på hur snabbt vågorna kan lägga sig på Åsa gick det rätt snabbt att komma dit! Tittade inte ens på vattnet utan kastade upp 4.2an. På väg ner till vattnet mötte jag en lite förkyld men grymt glad Per. Han gav upp för dagen. Väl nere på kräset – fasen vad vackert Åsa är, nästan Torökvalite!! så kändes det ju som om en 3.7a hade varit mer än tillräckligt stort och knappt några vågor kvar alls. Bara Ola ute. Resten hade gett upp på grund av minskande vågor och ökande vind. Jag drog ut på vågjakt med vidöppet segel. Det tog väl en halvtimma att komma in i spotet och storleken (minifjut). Efter att Ola dragit in (hade bråttom hem till familj, redan sträckt på det en del tror jag) så var några surfare och fotograf Robert (Merurobban här tror jag?) enda sällskapet. Fasen vad souligt det kändes att byta ut helt galet cross-on hoppande i gubbhögt till side off minifjut och dessutom vara ute flera timmar helt själv. Vinden lättade gradvis och det blev riktigt riktigt harmonisk 4.2. Vågorna var mikro, men jag började hitta de små set som ändå fanns kvar lite bättre och bättre. Och även om varannan vända in blev mer slalom mellan sten och surfare var det i alla fall möjligt att leka loss. Min egen bild av mig som vågseglare är att jag gillar lätt vind och stora vågor. Nu blev det först hopptokeri och sen minivågor i hårdbrall. Men fasen så kul!!!!! Det blev faktiskt ännu roligare än första session. När man är helt själv med ett spot kan man liksom strunta i allt och bara börja leka med det som finns. Det blir liksom intimare umgänge med vågorna när det inte finns något annat att umgås med. Jag blev riktigt nykär i mikrofjutt. En anledning förutom “ensamheten” var nog vinkeln. Det var rejäl side OFF. Ett tag tänkte jag segla in i solnedgången, men vid 7 vara jag så galet trött. Tror Apelvikens hårdvindshoppande tar på mig rätt hårt då ovanan gör att man seglar rätt spänd.
Jag la mig i gräset kokhet (absolut ingen anledning att ha handskar) och barnsligt supernöjd. Solen stekte fortfarande hårt i ansiktet. Jag låg och sträckte på mig som en säl. Jag nästan somnade Jag var så otroligt glad att jag sket i alla deadlines och bara drog ner. Robert kom knallande med sina superkameror och vi hade ett skönt litet snack. Det är så otroligt lätt att man låter vardagsgrejorna ta över. Nä det funkar inte just den här prognosen, jag sticker ner på nästa, då har jag nog inte så mycket… men det har man ju nästan alltid. Nej, ibland måste man bara dra hur jobbigt och kallt det än kan kännas. Den här gången bliv det superlyckat. Det blir ju oftast det. Avslutning på en av Varbergs absolut inte bästa krogar, fet dubbelhamburgare och några öl, ja några till också. Ila och Johan G – tack för grymt trevlig kväll! Sen sov gubben Blomberg rätt sött i sin lilla buss.
På vägen hem i förmiddags var jag tvungen att stanna 3 gånger och hoppa ut och stretcha. Kroppen bara drar ihop sig. Men huj så skönt att vara trött av rätt anledningar.
OK nu är det dags att slagga lite. Imorrn ska barn köras till balett, kalas och allehanda söndagasbestyr.
Men visst känns det som säsongen börjat bra?!
/JB
Logga in för att svara.