-
Utveckla vågsegling
-
Ah, vad jag känner igen mig i din beskrivning. Just precis det där med att “Det börjar bli bättre i bottensvängen med ofta så drar jag riggen till mig i toppsvängen ändå.” kunde jag skrivit själv. Och då misstänker jag starkt att din toppsväng ändå är bättre än de allra flesta jag lyckas med.
Du måste ju haft skaplig fart med dig in i svängen, bra spray tycker jag. Men just den där lite för uppräta positionen där man (jag) hamnat för nära riggen (igen…) känns otäckt bekant…
[IMG]http://www.surfzone.se/forum/attachment.php?attachmentid=65853&d=1397215373[/IMG]
Skall bli intressant att läsa åsikter från den vågridningskunniga delen av konfen, helt klart.
Även jag får ibland till någorlunda toppsvängar, men har ju inte rätt skär, framförallt i större vågor. Här måste jag medge att det största problemet är för risig tryck, mellanmjöl och feghet. Och att jag måste dra ihop händerna mer, helt klart.
-
@footloose 722360 wrote:
Tror inte att du ska trycka mer på bakfoten i slutet av svängen. När du hamnar för långt ner på vågen så är det snarare ett tidigare tryck som behövs. Var snabbare helt enkelt. Tryck tidigt aggresivt för en tightare sväng.
Konklusionen från min senaste session var väl också att bakfotstryck inte var lösningen på problemet, utan bara skapade fler problem. Om jag kör “som vanligt” kan jag ju hålla farten uppe och länka ihop några svängar om vågen tillåter.
Jag brukar börja med en liten backside-sväng för att komma upp till toppen av vågen precis där den börjar bryta och sedan gå direkt in i bottensvängen. Hade våget stått stilla så hade jag antagligen kommit runt 180 grader, men eftersom den rör sig med mig hinner jag inte svänga klart.
Frågan är väl om man succesivt ska tighta till radien under svängens gång, typ som arkimedes spiral eller en involuta, eller om man ska straight-linea lite i början och svänga mer som ett J?
Det förstnämnda alternativet känns ju helt klart snyggare.Så klart hade en tightare sväng gjort att man hunnit längre, men rent teoretiskt så kommer man aldrig komma upp helt kl 12 med en konstant svängradie.
-
Jag började skriva några ”råd” men det blev snarare en lång historia över hur min segling har utvecklats. Så läs om ni kan klara ego-fokuset…
DEL1:
Det finns så otroligt mycket att tänka på när man vågseglar och i slutändan är det mycket individuell stil. Med stil menar jag då inte “snygghet” utan vilka typer av svängar man föredrar. Även om man idealt borde lära sig alla typer av svängar för att vara mångsidig, så tror jag att det finns en stor poäng i att vara lite enkelspårig understundom. Om man liksom söker en viss typ av sväng så lär man sig leta efter situationer när den svängen passar. Om jag tänker tillbaka så har jag under hela min vågseglingstid haft sådana “hang-ups”. Med hang-ups menar jag inte något negativt, utan bara att det är något som medvetet eller omedvetet blir ett tydligt fokus i seglingen. Jag minns exakt hur det började. Av någon anledning fick jag till en supersväng i Guincho 96. Jag kan fortfarande känna den i kroppen. Jag kom verkligen upp vertikalt och in under läppen och flöt sedan med läppen ned. Sjukt skön känsla. Känslan satt kvar i kroppen och varje gång jag tänkte på vindsurfing så tänkte jag på den känslan. Detta blev sedan det enda jag försökte hitta tillbaka till under många år. Det var från början en väldigt ”o-smackig” sak. Radikal position på vågen (helst) men sedan väldigt ”viktlös” känsla. Här är ett försök från 2003, tror jag
Här är en mer sentida variant från Torö:
Här är en extremvariant som alltså inte är ett 360-försök eller en air utan faktiskt en sväng
Att jag bara sökte denna typ av sväng tror jag har påverkat min stil väldigt mycket åt det hållet att jag fortfarande nästan alltid försöker komma mot vågen så vertikalt som möjligt. I början var det som sagt inte mycket speed i den här svängen, delvis för att jag inte hade lärt mig så bra bottensvängar. Det vara bara precision, och ofta var det nästan en slags bromsande manöver upp för vågen för att liksom lägga brädan i kroppen i position för vågen att trycka runt den. Jag såg till att komma mot vågen vertikalt men lutade mig sedan bakåt och tryckte upp brädan ovanför mig för att se till att brädan (och skothornet) kom över vågkanten för att sedan svepas med ner igen samtidigt som man själv vred runt ekipaget. Så här jag jag fortfarande i vissa lägen när jag ser att jag är i exakt rätt läge för att liksom vänta in läppen. Själva ”stall-manövern” syns här:
Men gradvis utvecklade jag det hela mot lite mer smackig känsla, dvs komma in med mer fart och därmed utbyta mer energi med läppen och ibland rent av få lite air
eller rent av mycket air
men det är mer slumpartade händelser som dessutom landas i vågen ännu mer slumpartat. Och det fundamentala problemet med denna typ av air är att man är på väg åt fel håll i 2 av 3 riktningar. Uppåt är ju rätt. Men man har ju en del fart mot vågen som man måste vända och man har inte heller någon fart längs med vågen. Eftersom denna approach ligger så djup i hur jag seglar så är jag än idag helt värdelös på airs (av den mer traditionella typen).
Jag är inte så metodisk när jag seglar och tänker väldigt lite då. Däremot så lägger jag extremt mycket tid på att sitta och fundera på hur jag vill segla och hur en viss typ av sväng skall kännas. I de tankarna är jag väldigt detaljerad och tänker på exakt vilken bräda jag har, vilken våg det är, vilken sektion på den vågen etc etc och givetvis exakt vilken slags sväng. Det här är också en del i brädutvecklingsarbetet för man kan tänka sig olika brädor och även sådana som inte finns än. Det hela kanske låte lite flummigt, men så är det i alla fall för min del. Men när det gäller mer traditionella airs, så tänker jag ibland att jag skulle vilja lära mig dem, men jag sitter aldrig och drömmer om dem som jag drömmer om andra svängar. Så jag tror det är därför jag aldrig försöker när jag seglar heller.
Några andra saker som har sagts som inte har gällt så mycket för mig är det där med armarna och att liksom vara “expressiv” med kroppen. Det är nog en av bristerna i min segling. Jag kan inte heller säga att det för mig handlar om att ladda. Snarare är jag dels ganska feg och försiktig och sedan har min stil utvecklat sig så att jag mer carvar med brädan än att trycka med benen (om ni förstår). Lite hänger denna sak ihop med armarna. Alexasus sekvens är åt det här hållet. Han kommer in med fart och i bra position och kantar sedan upp brädan så att han får power i svängen utav den fart han hade med sig in snarare än av hur han trycker med benen.
Se t ex denna sekvens som har bra speed och hyfsat med carve, Men det är på den stora hela INGEN explosivitet i mitten av toppsvängen. Bara in med fart (bild 1-2), skapa lite tid (bild 3) så att man kan lägga i kant i lugn och ro (4-5) och sedan kommer liksom kroppen ifatt och lägger tryck på brädan (bild 6).
Denna sekvens illustrerar också en del saker som Andreas nämnde, speciellt ingången på svängen. Man ser i första bilden att den har börjat med en lätt ”uppåtsväng”, iterigen för att skapa lite ”tid och plats” att inleda svängen. Just bottensvängen var också min nästa hangup efter ”vertikal-flow-svängen”. Jag började söka mer fart, helt enkelt. Först lärde jag mig att itne bromsa så mycket i bottensvängen och helt enkelt accaptera fart och drag. Då gick det också snabbare. Denna bild från Guincho 2003 illustrerar.
Del 2 följer…
-
DEL 2
Det jag hade lärt mig så här långt vara att göra bottensvängar med fart men jag kunde inte utnyttja dem till något och fick liksom inte ihop dem med en bra toppsväng. Detta kan fortfarande vara svårt för mig ibland, men några specifika saker gjorde att det började gå bättre. En sak som Alexasu också nämnde och som har varit viktig för mig är att böja på benen. Mer exakt så kom jag någon gång på att jag skulle tänka att jag surfade brädan istället för att trycka på kanten. Så jag försöker tänka att jag liksom surfar brädan genom svängen med fötterna och mastfoten. Det här hjälpte mig att undvika det som också Alex nämner, nämligen att “hamna bakom seglet” dvs få känslan av att seglet drar för hårt. Gunchosvängen illustrerar den situationen och man kan jämför med Hookipasekvensen ovanför. Man kan se på första bilden hur jag (som sagt) har skapat lite ”plats” och nu använder den för att lägga allt i rätt läge för den faktiskt huvudelen av svängen. Blicken har redan fixerat var toppsvängen skall hamna. Brädan ligger på kant (men utan kraft på sig). Seglet har lagts i position, handen har rätt placering på bommen etc. Men det är först i bild två som all kraft i både rigg, bom, ben och bräda kommer.Här är ett annat försök:
Just det här försöket blev inte så bra och det har med en sak som Andreas var inne på att göra. Man måste justera riggen så att bakhanden hamnar på rätt ställe så att den hjälper till att dra genom svängen åt rätt håll liksom. Här kom jag inte upp mot sektionen så brant som jag ville. I mitt huvud spinner nu en idé om att få fram riggen lite framför kroppen och få kraften från bakhanden ner mer ”mellan fötterna”.
Sekvensen ovan illustrerar också en ytterligare hang-up i min segling. När jag började få lite koll på bottensvängen började jag också söka den typen av carvande toppsvängar som denna sekvens illustrerar, antingen på ren våg eller lite mot en sektion. Återigen tror jag att en av anledningarna till att jag ”fastnade” för denna typ av sväng var min lite fega och försiktiga läggning. Det var på något sätt mer kontroll i den här typen av sväng än när man istället trycker igenom svängen med benen. Carve-svängen har mindre dynamik i sig, men i gengäld får man med sig mer fart. Man borde kunna båda, men jag har helt enkelt fastnat i den här sortens sväng.
Här är ett färskt exempel. Helt OK med power, men igen, nästan helt odynamiskt rent ”kroppsligt” (kanske illustreras det hela av den lite sneda leendet istället för det av TWS rekommenderade uttrycket av ilska)
Naturligtvis har under tiden en del andra sväng-varianter kommit till i repertoaren men de flesta av dem är variationer av svängarna ovan som jag har lärt mig genom att komma lite fel och sedan hittat sätt att hantera det. Sekvensen nedan är t ex ett resultat av en planerad carve, men där det blev lite för mycket fart ur bottensvängen så att toppsvängen inte hann förberedas. Då blir det en mer eller mindre oplanerad air som (liksom den vertikala) inte i alla fall landas i vågen (även om det gick vägen här).
En ytterligare sak som har varit en ”hangup” de senaste åren har inte varit så mycket enskilda svängar som att kunna läsa vågen och göra rätt sak på rätt plats. Inte bara för att varje enskild sväng skall bli bra utan i betydelsen att se och tänka en eller flera svängar framåt. Vad kommer hända med vågen? Om jag laddar på den här sektionen och ”fastnar” lite, missar jag då resten av vågen? Efter den här svängen, skall jag då svänga tillbaka mot toppen och hämta ny fart under tiden att vågen bygger, eller bör jag istället raca en bit down the line för att hinna med en annan sektion? En del av inspirationen för detta tänkande har kommit från SUP på lite längre vågor, sedan började jag tänka i dessa banor när jag seglade stora vågor på Maui (Kuau) men nu blir det en allt större del av min segling även hemma. Resultatet är inte bara ”längre vågor” utan ibland tvärtom. Man inser att det bästa är att bara ladda på en sektion, för det är bara den som kommer att bli bra. Ur detta lite större fokus på hur lika vågor fungerar har jag också upptäckt att jag hade svårt med samma sak som Alexasu tog upp nämligen att svänga tight ”i fickan” på sektioner som bryter åt samma håll som man rider. Alex nämner det som en svårighet och personligen tycker jag också att det är bland det svåraste. Väldigt mycket vindsurfing gå snarare åt på att träffa sektioner som kommer mot en eller carva på en ren våg. För att komma in tight på sektioner som bryter ifrån en måste man helt enkelt gå ned framför dem och samtidigt lyckat göra en väldigt tight sväng vilket också kräver bra segelhantering. Speciellt i lite cross off är det svårt tycker jag. Just den sortens sväng är för övrigt min senaste ”hang-up”, både i större och mindre vågor:
Tack till Robert, Johan, Gisela, Jonas m fl för bilder. Och igen… ursäkta egotrippen men faktum är att för mig är bara att sitta och teoretisera över seglingen såhär en del av själva utvecklingen, så jag tackar helt enkelt för frågan.
-
Fantastisk genomgång Ola! Egogrejen skiter jag fullständigt i, det är ju det som gäller i dessa nya djärva tider. Själv har jag nollkoll på allt det där du skriver, men det framstår som vettigt. Det finns väl bara två tillägg jag vill göra:
1) Hang-up? Dissa inte din skitfina carviga toppsväng. Du vet hur mycket jag gillar den och tycker du ska ta vara på den i stället för att jobba bort den. Visst är det kul med variation, men det blir det ju ändå. Vågen är alltid unik och du kan ju båda karva djupt i facet och rejält ovanför, dessutom både snävt och utdraget. Två fina varianter är väl med lite fensläpp/slide i slutet av toppsvängen eller längre ut på skuldran och en äkta cut-BACK till baka med en back-side snapp.
2) Väldigt tekniskt allt det här. Alla har ju sin egen lärstil men även om du skriver att du inte tänker så mycket medans du seglar så tror jag det finns en stor risk att man övertänker och försöker prestera lite för mycket. Jag vill helt enkelt slå ett slag för att inte enbart tänka på framsteg och tekniska knep, utan också ha LÖJLIGT KUL och låt spontaniteten flöda. Vågorna ofta rätt spontana och det handlar om att interagera responsivt. Inget fel alls med öva, träna och tänka tekniskt, men det få inte gå ut över det spontana laddet. Vilket för oss tillbaka till Masses inledande inlägg. Det är fasen INTE något FEL att bara cruisa omkring, dra ett långt slag ut mot horisonten. Njuta av naturens storhet. Sen kan man mixa upp med fett tolkad, sätta sig på stranden – kolla line-up och fundera ut ett fokus på var man vill segla, eller fundera ut ett fokus vad gäller teknik.
Jag tror Masse behöver mer djävlar-anamma, ladd, pepp, skrik, njut, glädje, än teknikråd. Men visst är det bra med bådadera. Mesproppar!
Jag sticker ner om ett par timmar. Cross on Torö i strålande sol och en liten knöl. Helvete vad kul vi ska ha!!!!!!!!!!!!!!!!!!
/JB
-
Med “hang up” menade jag itne att jag vill jobba bort det utan snarare att det ÄR en slags magnet i min segling, något som jag alltid mer eller mindre automatiskt söker mig till när jag segler och något som mina tankar söker sig tillå när jag sitter och drömer.
Men annars håller jag med om glädje-aspekten. Det är därför jag själv nästan aldrig tänker på tekniken när jag seglar. Jag har helt enkelt fullt upp med att segla! Däremot fastnar många situatiner från en session i huvudet på mig, både dsådant som gick bra och sådant som inte gick bra, och dessa finns med när jag sitter på kontoret och tänker på windsurfing. DÅ kan jag tänka tekniskt på det hela. Fast när jag tänker på det för mig själv så är det alltid via hur saker känns i kroppen. Det är först när man måste skriva ned det som det blir den där riktigt tekniska nivån på det hela.
-
Den här tråden har redan fullt ut gett mer än jag någonsin hoppades på. Stouke, tips, pepp och läsvärda tankar, mycket dessutom från några av de allra, allra bästa vågseglarna här i Nord.
Och näe, inte fasiken kommer jag kunna tillägna mig allt detta. Den här gången heller. Men godbitar tar jag med mig, skall gnugga mer på handrörelser, fart, ladd och gorillahäng. Olas tankar liknar mycket mina egna, även om hans funderingar går klart längre. För det är ju egentligen enkelt vad jag är ute efter, fler sköna svängar och träffar i väl utnyttjade vågor!
Det kommer att bli fler långa ben ut mot horisonten. Förhoppningsvis blandat med en och annan mjäkfri toppsväng. Seglingsglädje e mitt minsta problem, kanske får jag smittas av min främsta Stenstrandsinspiratör redan i eftermiddag – ses på vattnet, Jesper!
-
Masse!
Visst fasen är du en glad prisse, både på stranden (skönt snack igår) och på vattnet. Men det går ju att uttrycka den glädjen på lite olika sätt. Man skulle kunna hävda att det har med personlighet, eller i vart fall med personlig utveckling att göra. Precis som jag måste försöka dämpa mitt ibland lite överhetsiga tokstoke – mitt överladd (som än värre ibland övergår i allmän surhet när det inte funkar). Kanske man kan tänka kring ditt uttryck som “open up”. Nej du är inte en hård knut eller inåtvänd, absolut inte, men kopplar man det till stil så pratar man inom surfing just om att “open up”. Med det åsyftar man både en teknikgrej och ett mer radikalt uttryck. Man håller ju inte i nån bom och kan därför använda armar och överkropp på ett annat sätt. Att öppna upp skuldrorna att använda armarna mer dynamiskt och vrida skiten ur både sig själv, brädan och vågen är det man syftar på. Att “vrida skiten” är minst lika mycket en attitydfråga som en teknikfråga. Så nästa gång Masse, nöj dig inte med en harmoniskt leende: Open up!/JB
PS: Sorry jag bangade vindsurfet, blev det fint (ökade, vred)?
PS2: “Express yourself” är väl en gammal Madonna hit som plötsligt dyker upp i mitt huvud. Den handlar väl mer om sex än om vågsegling? I båda fallen är dock inlevelse, spontanitet och responsiv interaktion sååååååå mycket roligare än hårt inskolad teknik. Yo Masse: Tänk eller snarare känn “utlösning” när du interagerar med läpparna!
-
Intressant. Open up. Ja, det är just den saken som har med den där kroppsliga expressiviteten att göra, som jag rätt sällan gör. Möjligen med ett undantag, en annan av mina specialmanövrar som bara händer av sig självt då och då:
och då ofta i kombination med en lika ryggmärksbetonad expressiv tunguträckning. Open up and let it hang out, liksom:
Annars har det mer blivit min grej att låta de linjer brädan ritar sköta kommunikationen:
och kanske också låta placeringen på vågen tala, vilken för min del tar det hela tillbaka till den svängtyp där det startade.
-
Ola, nu var det ju kanske mer Masse som jag adresserade (vi kan vara hur ego som helst, men vi får inte bli blint egocentriska). Du carvar vågor som en gud, i vart fall med svenska mått, men dina små försiktiga kittlingar på vågfacet ser jag i ärlighetens namn INTE som att du öppnar upp. Snarare en liten kul, men även lite lätt desperat grej som du tar till när du INTE får till fullpungladdet. Om jag ska nämna nån svensk vågseglare som har det där “open up”, dvs en naturlig aggro-ladd-stil, så är det allas vår überTorölocal Tomas H. aka “Brandman Tomas”. Han är inte den som lägger ut bilder på sig själv men det finns lite enstaka från Torö, Bravo mm ute på nätet. Det ser dock än bättre ut live när han rippar skiten – inte alltid enligt den inövade skolboken – men totalt, ur vågorna.
Inte alls dissa dig Ola, eller din enhands toppsväng med vattenkontakt (påminner om våra urhäftiga enhandsgippar vi gjorde mitten på 80-talet, typ Waveclassic Apleviken – 86). Bara min lilla uppfattning om vad som är “open up” och som i första hand Masse men även vi andra kan bli inspirerade av.
Mesproppar!
/JB
PS: Bär hjälm!
-
Det är verkligen kul att se hur vågridningen utvecklats överlag de senaste tio åren eller så, både i Sverige och utomlands. Senaste gångerna i Danmark såg jag riktigt många duktiga locals och, dare I say it, tyskar. Det beror väl kanske på en mix av högre medelålder i vår sport, men även influenser från surfing och att prylar med mer fokus på detta utvecklats. Gillar det verkligen.
Senaste gångerna på Torö hare varit rena nöjet att både kolla på och få bli inspirerad av såpass många duktiga vågseglare. Under mina inledande säsonger på Stenstranden för över 15 år sedan var det väl en tre-fyra pers som behärskade stället riktigt bra, inklusive Tomas o Jesper. Nu ere klart fler än så.
Och även på andra spots runtom i Sverige finns en hel del vågridare av klass. Som Dala och Jonas på öjn, för att inte nämna hela västkust- och Skåneligan.
Sist på Bjäre satt jag en bra stund och kollade på den här killen. Ingen aning om vem det är, men skön stil på vågen var det. Att det sedan kryddades med seglare som Martin Lundgren, Ola och Johan från Simmer var en riktig bonus. Det var snudd på lika kul att segla som att fota den dagen. 🙂
[IMG]http://www.surfzone.se/forum/attachment.php?attachmentid=65744&d=1395129890&thumb=1[/IMG]
Och faktiskt var det där tankarna på frågan som inledde den här tråden växte fram. För även om det var en enastående dag så var min egen instats…mjäkig. Och började grunna på hur jag kan få ut mer av bra dagar rent vågridningsmässigt. Vilket jag nu fått gott om tips kring!
-
Du läser mig allt för bra… Men tungan då Jesper? Tyvärr har jag ingen bra närbild…. Men jag skall skärpa mig och verkligen försöka öppna upp lite. För dig, Jesper.
För en snygg bildserie på Tomas som visar var det handlar om, kolla sekvensen som börjar på bild 11 på
http://www.kulingvarning.nu/?p=20249&cpage=1#comment-8041
med denna som “apex”:
-
Jag tycker det manligaste är att han kör utan handskar:)
-
@snaffe 722458 wrote:
Jag tycker det manligaste är att han kör utan handskar:)
Brandman special – det är handskar, bästa som finns, men är en one-off-custom-skräddarsydd-kan-inte-köpas…
-
Fin utvikling i Norge også. http://www.free-wave.no. wve360’s goiters og airials hele helgen på Lista. East, eller Østhassel på Lista Lørdag var episk. En ny spot utenfor tyske bunkers med skytefelt og landminer som vi ikke visste funket på Vest før denne vinteren. En av de beste bølgene jeg har sett, men ingen bilder. Eller jo vent—
Logga in för att svara.
