Vindsurfingens historik

[dr-masse]

Det har talats om att ha lite wiki här på konfen…

http://en.wikipedia.org/wiki/Windsurfing

[andersbq]

Lite historia från Sverige; Håkan Adner träffade på en regning vårdag på lokal regatta i Kullavikstrakten, någon gång runt ca 1983 en irriterad man som som sa “det här måste man kunna göra bättre”. Det var Guy Lilljegren,
som var en av Sveriges mest framgångsrika jolleseglare i mitten av 70-talet (Finnjolle världsmästare mm).
Guy började därmed skapa 80-talets bästa racebrädor. Dom var dyra och lätta.
En norsk världscupseglare , Per-Ottar Skaret, men kallades Putti, machade Guy i början. Andra som seglade på Guys brädor var t ex Arto Kantojärvi. Runt -83/84 utvecklade Guy de första flerkonkava brädorna. Samtliga brädtillverkare följde efter med 3 till 4 konkaver på slalom och courseracebrädor.
En annan norrman, Svein Rasmussen (idag Starboard & PWA-leader) seglade framgångsrikt med Guys brädor i världscupen runt 87-88. Cobra köpte ett par av Guys brädor och försökte bygga replikor 1987, Cobra 280 (slalom) Cobra 380 (race). Dock var kvalitén usel (den svenska importören gick i kk).
En annan svensk (vet ej vem det var) startade 1988/89 “Guy Lilljegren Boards” i ett försök att bygga standardproduktion av Guys prototyper.
Runt 89-90 började Guy bygga de första “formulabrädorna”, dvs centerbordslösa brädor för courseracing. Dessa var runt 65-75 cm breda, ganska rak akter och hade djupa fenor på 45-60 cm. Detta när samtliga andras brädor t ex Copello var en decimeter smalare och hade formen som slalombrädor. Guy gillade heller aldrig sina produktionssegel, utan sydda alltid om dem själv och 1989 började han även designa och sy racesegel. Runt 1990 ansåg många att hans enormt breda mastfickor & stenhårda cambrar, bara var klumpiga, men idag ser alla racesegel ut som de han sydde då. Han började också med förtvistade segel (mycket nedhal & löst akterlik) innan kolfibermasterna fanns. Han kom bla själv 2:a på VM i raceboard med dessa. Sedan mitten av 90-talet jobbar han på SSPA, men ryktet säger att han fortfarande bygger racebrädor i Frillesås. (Och ryktet säger även att han bygger kiteprylar åt sig själv och åt sonen Anton)!

[Knatte]

Intressant läsning Anders!
Men jag tror ryktet om garagebyggandet av brädor är överdrivet…. Jag vet att LBJ här på konfen,utan större framgång ville ha hjälp med brädbyggande av Guy… Men Guy kan ju pula med brädor i det tysta ändå..:smile:

[jester]

Dom enda brädor han pular med nu för tiden är kite-brädor. Guy Kitar nästan enbart nu för tiden. Och ja, han har sytt sig en egen kite oxå 😀

[simpa]

tror andersbq är värdig en veteran-titel till skillnad från er andra s.k veteraner som inte verkar ha något på hjärtat.

[jester]

Här kommer lite fakta om speed-segling:

Competition/Speed/History of Speed
The History of Speed sailing

1972 : Crossbow I sets World Speed sailing record at 26.3 knots.

1972 : First RYA Speed week held at Weymouth.

1976 : Crossbow II move the record to 36 knots.

1977 : Windsurfers first appear at speed competitions. Ken Winner and Mike Waltze come across from Hawaii to enter the Weymouth event, but are beaten by Dirk Thijs from Holland who does 19.1 knots on a standard Windglider. No straps no harness.

1980 : Jaap van der Rest sets new record at 24.45 knots at Maalaea Bay (Maui) on a Ten Cate Special. He took several weeks with a paid RYA observer to break the record.

1982 : Brest Speed Week; Out of 225 competitors, Philip Pudenze breaks the World record with a run of 26.5 knots. Most competitors now sailing on special speed boards, and the “25 knots club” got formed with only six members.

1982 : RYA Speed Week; Pascal Maka sets new World record at 27.8 knots on a Jimmy Lewis custom board.

1983 : Weymouth Speed Trials; Fred Heywood enters the scene with a new record of 30.82 knots aided by a massive back up team from Hawaii including Barry Spanier and Geoff Bourne, – and using a carbon wing instead of a mast.

1984 : Peter Bridgeman (UK) becomes the second man to break the 30 knots barrier.

1985 : Port St. Louis France; 50 knots wind speed and 8 sailors beat the World record. The fastest of them is Michael Pucher at 32. 35 knots.

1986 : July 21st. Sotavento, Fuerteventura; Windsurfing becomes the fastest sailing sport in the World as Pascal Maka breaks the fourteen years dominance of Crossbow II with a speed at 38.86 knots. On a Jimmy Lewis board and Gaastra sail. Three others also break the record: Eric Beale (36.73) Jimmy Lewis (36.31) and Fred Heywood. (36.13) Simon Stonehouse claimed the production board record on a Tiga Slalom at 30.96 knots.

1987 : The Camargue Wind Club finish construction of the 800 meter long St. Marie speed canal. It was also angled perfectly to accommodate the Mistral winds.

1988 : Pascal Maka beats off the challenge from the nine-ton hydrofoil Trimaran “Paca” with 310 sqm rig. Maka (84 kg) uses a 4.4 sqm Gaastra Slalomfoil to amaze the yachting world.

1988 : November; Eric Beale breaks the 40 knots barrier with a run of 40.5 knots at the speed canal, now known as the “Trench”. However, the run was made at a private trials and the dominant Pascal Maka was not invited.

1989 : Sotavento; Roddy Lewis wins with 38.28 knots with Dunkerbeck close behind on a slalom board.

1989 : Pascal Maka retakes the title wth a 42.91 knots run at the Trench.

1990 :F2 Sputnik 270 was launched. Dave White immediately uses it to set a new production record at 39.10 knots.

1990 : Speed is now officially huge. F2 and Tushingham are running speed teams and the sailors are super stars.

1991: March; Thierry Bielak sets new record of 43.06 knots at the Trench in private trials.

1991: July; Thierry Bielak pushes up the bar again at the Trench. 44.66 knots.

1991: Nick Luget and Tushingham win the Wind Swatch event at the Trench with a run of 41.22 knots, beating record holder Bielak and Maka in the process.

1991: Dunkerbeck blasts everyone away with a 43.34 knots run in Tarifa to become the fastest sailor in history on a natural (off shore) course.

1991: October; Dave White breaks production Board Speed Record at West Kirby on a F2 Sputnik 270 at 42.16 knots.

1993 : ART launch the 5 foot long inflatable “carrot” to help speed sailors to waterstart their many cammed monsters.

1993 : Australia. Yellow Pages Endeavour, a 30 foot proa. Retakes the World Record with a speed of 46.52 knots.

1993 : Thierry Bielak lift the Windsurfing record to 45.32 knots at the Trench.

1993 : Babethe COQUELLE (FRA) reached 40.05 knots in Tarifa in July

1993 : Simon McKEON (AUS) – 46.82 knots

2002 : Grand Canaria; Bjorn Dunkerbeck and a team from Proof Boards break 40 knots. Bjorn vows to try again.

2003 : Robby Naish and Bjorn Dunkerbeck announce they are to challenge Yellow Pages’ record at locations in France and The Canaries.

2004 : 46.82 knots. Finian Maynard set a new record at the Trench

2005 : The WSSRC ratified the Outright World Sailing Speed Record of Finian MAYNARD (IVB) – 48.7 knots – and the Outright World Women’s Sailing Speed Record of Karin YAGGI (SUI) – 41.25 knots – set on Sunday 10 April on the purpose built canal at St. Maries de la Mer, France.

October 2005: The World Speed Sailing Record Council ratified two new world records over the course of one nautical mile. Both records were set during the ISA Speedsurfing Grand Prix Final in Walvis Bay, Namibia. Finian Maynard (F2) from the British Virgin Islands, who also held the world record over the 500 metres course, became the first person holding both prime records at the same time. He improved the old record of Bjorn Dunkerbeck (T1, North, Andorra) by more than five knots to 39.97 knots.

Valerie Ghibaudo (T1, GunSails, France) improved the women’s nautical mile record, formerly held by Britt Dunkerbeck (Spain), by nearly ten knots to 33.69 knots.

During the Speedsurfing Grand Prix Final a total of 21 records were broken, making this event one of the most successful events in sailing history.

November 2005: Allison Shreeve (AUS 911, F2/Pryde) reached a new world record speed of 27.70 knots for sail areas between 10 and 15 sq. meters.

October/November 2006: In addition to the World Records already announced, a considerable number of national records were broken or established at Namibia in 2006. The list is as follows:

Men’s National Speed Records.

Belgium: Alain de GENDT Walvis Bay. Nam Nov 06 40.15
Greece: Minos EFSTHATIADIS Walvis Bay. Nam Oct 06 37.21
Greece: Nikos VARDALAXOS Walvis Bay. Nam Nov 06 40.41
Namibia: Frank STEIN Walvis Bay. Nam Nov 06 40.41
Norway: Morten KNUTSEN Walvis Bay. Nam Nov 06 36.98

Women’s National Speed Records.

Britain: Zara DAVIS Walvis Bay. Nam Nov 06 37.24

Men’s National Nautical Mile Records

Austria: Franz GRABNER Walvis Bay. Nam Oct 06 38.84
Belgium: Alain de GENDT Walvis Bay. Nam Oct 06 37.54
Britain: Dave WHITE Walvis Bay. Nam Oct 06 39.97
Germany: Thomas DOEBLIN Walvis Bay. Nam Oct 06 36.74
Greece: Nikos VARDALAXOS Walvis Bay. Nam Oct 06 33.90
Italy: Alessandro COMERLATI Walvis Bay. Nam Oct 06 37.57
Namibia: Frank STEIN Walvis Bay. Nam Oct 06` 37.56
Norway: Morten KNUTSEN Walvis Bay. Nam Oct 06 33.95
S. Africa: Hennie BREDENKAMP Walvis Bay. Nam Oct 06 40.33
Spain: Bjorn Dunkerbeck Walvis Bay. Nam Oct 06 41.14

Women’s National Nautical Mile Records

Britain: Zara DAVIS Walvis Bay. Nam Oct 06 34.74
Holland: Maaike KALLENBORN Walvis Bay. Nam Oct 06 33.90

(source WSSRC)

31 October 2006: The World Sailing Speed Record Council (WSSRC) have ratified the solo Women’s Nautical Mile record of 34.74 knots set by Zara DAVIS (GBR) at Walvis Bay, Namibia. DAVIS set the record on a Thommen 44 Custom board with a 6.5 m Gaastra Vapour sail.

Oct 2006: Bjorn Dunkerbeck (ESP) 41.14 kts at Walvis Bay, Namibia

[simpa]

Kul att se Jester. Man ser hur knopen ökar och ökar med åren, kanske vi spränger ljudvallen om några år, who knows, who knows…

[Knatte]

@simpa89 404472 wrote:

tror andersbq är värdig en veteran-titel till skillnad från er andra s.k veteraner som inte verkar ha något på hjärtat.

Vaaa.. Jag kladdar och ju skriver för glatta livet i andra trådar

[jester]

@Knatte 404540 wrote:

Vaaa.. Jag kladdar och ju skriver för glatta livet i andra trådar

Han är nog bara avundsjuk… 😀

Ang speed, så kommer utvecklingen inte att ta några stora kliv inom den närmaste framtiden. Vi (eller proffsen iaf) börjar närma sig den teoretiska max-gränsen för hur snabbt man kan segla. 50 knop kommer slås, men sedan blir det toksvårt, skulle jag gissa.

[andersbq]

Lite mera om Guy Lilljegren:
Som ni kanske förstår så var Guy viktig för utvecklingen av allt material under 80-talet. Även om bara tre företag köpte hans designer (Surfpartner, Cobra & Guy Lilljegren Boards) så hade hans ideér står påverkan på alla andra designers. Pga av tillverkningsmetoderna under 80-talet, när alla brädor tillverkades i stora våffelformar och behövde typ några 100.000 brädor för att nå breakeven, hade prototyp desigenrs av extrema brädor det svårt att leva på sina yrken. EN annan samtida var Larry Tuttle. Pga av att standardbrädorna gick i långa produktionsserier, där man bara bytte grafik varje år, körde alla deltagarna i världscupen på sk prototyper, när Svein seglade för F2 var det ändå Guys brädor han stod på (han bytte till Peter Thommen 1989). I den svenska funboardcupen som hette BMW Funboard Cup, http://apelviken.nu/build/visning.asp?val=5
senare bytte den man till Q8 Funboard Cup, (när förbundordföranden Pelle Hjortblad blev markandschef på Q8).
Nevermind, på ett stormöte i Varberg 1986 på Svenska Funboard Cupen, där förbundsledningen ville fråga oss seglare vad vi tyckte, så framförde Hans Andersson (Mistral-sponsrad från Värnamo) att bara de som seglade på Guys brädor kom först. Detta var inte helt sant men faktum var att se som seglade på Guys brädor samt de andra världscupseglarna alltid kom på alla topp-placeringarna.
Denna till synes oskyldiga kommentar fick senare till följd att förbundet påverkade det internatioella organisationerna så att man skapade ett VM för produktionsbrädor, (gick bla i Skanör 1987). Alla som segalde produktionsbrädor kunde kvalificera sig. Därmed blev det ännu svårare för Guy att sälja sina enormt fina brädor och leva på det.

Guy var kännd för att vara otroligt snabb även i slalom, men det hände att han missade gippar ibland.Många ansåg att han var lite stel och osv.
Sanningen var dock att hans brädor var sylvassa hela kanten till fören och var därmed riktigt oförlåtande.
Guy var (som vanligt) tidig att tänka annorlunda. Han tog i början av 90-talet fram vågbrädor gjorda för onshore förhållanden. Kan ni tänka! Snabba, lättplanande, lite mera volym, lite bredare. Gjorda för Apelviken där han ofta sågs till. Nedan är några bilder från 1994. Han kör på en 258 bräda med ett 5.5 segel tror jag, observera mastfickans bredd, på detta våg/slalom segel…

[simpa]

@Knatte 404540 wrote:

Vaaa.. Jag kladdar och ju skriver för glatta livet i andra trådar

Det krävs mer än så knatte, än en gång visar anders upp sina färdigheter. Å andra sidan kompenserar du upp med dina kopiösa guider så du är inte helt värdelös.. =)

[simpa]

Intressant läsning Anders, kul att någon kan leva sig tillbaka och vara lite nostalgisk.

[Knatte]

Kul läsning Anders…!!:smile: Du kan din historia!

[Knatte]

@simpa89 404614 wrote:

Det krävs mer än så knatte, än en gång visar anders upp sina färdigheter. Å andra sidan kompenserar du upp med dina kopiösa guider så du är inte helt värdelös.. =)

Simpa! Du kan se ett stycke levande historik om du kilar in och kollar på denna låååånga tråd, som bara handlar om 80-90 talets bräder och utrustningar:smile:
http://www.surfzone.se/forum/showthread.php?t=37495

[Knatte]

Sedan kan man väl gott samvete saxa en ett klipp om windsurfingens historia från Petter hemsida: http://www.sevenius.com/windsurf/tips/historia.htm

Windsurfingens Historia

Hoyle Schweitzer var affärsman och gammal surfare och Jim Drake var glidflygsdesigner och seglare. Tillsammans ville de kombinera fördelarna med segling och surfing genom att sätta segel på en surfingbräda. 1968 hade de lyckats få patent på sin konstruktion och döpte den till “Windsurfer”.

Schweitzer köpte Drakes halva av patentet och började sälja den första produktionsbrädan, SK-8’an. Dessa handgjorda glasfiberbrädor blev mycket dyra och snabbt började Schweitzer leta efter billigare och hållbarare material, polyethylene blev resultatet. Plasttillverkaren Dupont blev så imponerade av användingsområdet av sin nya plast att de publicerade en artikel som gjorde vindsurfingen känd över hela världen.

1973 började en fabrik i Holland tillverka brädor på licens och på fem år hade Europa blivit den största marknaden med drygt 150.000 sålda brädor. Snart tillverkades även brädor i Japan, Australien och Afrika och mellan 1979 och 1984 såldes över 1.5 miljoner vindsurfingbrädor!!!

Då försäljningen ökade började man även tävla i triangelbanor. Alla använda samma utrustning vilket gjorde att det var den personliga skickligheten som avgjorde och inte materialet. Det tävlades i två klasser, Division I var flatbottnade brädor och Division II var rundbottnade brädor. Div I blev förknippat med mer nöjessegling medan Div II var för mer seriösa tävlingsseglare.

Samtidigt pågick en utveckling bland Hawaiis vågor. För att kunna hoppa och styra brädan med fötterna monterades fotstroppar på brädan. De seglade på legendariska spots som Diamond Head och genom att testa och sedan snabbt bygga nya brädor i glasfiber utvecklades sporten i enorm fart. Centerborden blev mindre och flyttades bakåt för att ge bättre manöveregenskaper och snart försvann de helt på vågbrädorna.

Utvecklingen fortsatte i rasande takt, på många sätt var vindsurfingen den pådrivande kraften bland segeldrivna farkoster på 80-talet. Befriade från bestämda klassregler var segelmakare och brädbyggare endast begränsade av sin egna fantasi och de fysiska grundlagarna. Många olika designer testades för att lösa problemet med att ge maximal fart och minimalt motstånd genom vatten och luft.

Brädornas skrov ändrades från att vara “fyrkantiga” till en rundadare form. Botten blev platt med olika kombinationer av V, konkaver och planings-kanaler. Fenorna kunde variera från runda bollformer, trapetsfenor, fönster-fenor till flygplansvingar och måsvingar. I dag används avancerade kompositmaterial, honeycomb sandwich, kolfiber, kevlar och vakuum-laminering för att åstadkomma en så lätt och styv konstruktion som möjligt samtidigt som den måste hålla för enorma påfrestningar.

Även seglen förändradess under åren. Till en början var det trekantssegel med tre latter. Dessa mjuka segel hade en tendens att få backvind i hårdare vindar. Då de var så mjuka kunde ej behålla sin aerodynamiska profil vilket i sin tur resultera i kastfall där seglaren slungades framåt. Bill Hansen, som var pilot och fysiker, insåg att genom att använda genomgående latter kunde man få ett stabilare segel som behöll sin form i ett bredare vindregister. 1984 kom en uppfinning som skulle stabilisera seglet ännu mer, ‘camber inducer’. Cambern höll fast lattan mot masten och framtvingade på så viss seglet att bevara sin korrekta form.

Brädsegling kom med som Olympisk disciplin vid spelen 1984 i Los Angeles. Då seglade man Windglider men till OS 1988 i Seoul hade den blivit utbytt till Lechner A-390. Efter OS i Barcelona beslutade sig IYRU för att istället välja Mistral One-Design som Olympisk Klass för 1996 års Olympiska Regatta, Svensk representant i Atlanta och Sydney var Fredrik Palm.

Till Sverige importerades de första vindsurfingbrädorna 1971 av Per Fjaelstad, 50 st Windsurfer. Han visade upp sina brädor på en båtutställning -72, det var första gången som vindsurfing visades i Europa. Redan 1972 hade det bildats fyra vindsurfingklubbar i Sverige och tävlingsverksamhet kom igång redan då.

Sverige har sedan vindsurfingens barndom haft seglare med i världstoppen, Johan Salen och Tomas Persson är två av våra tidiga mästare. För närvarande är Anders Bringdal den största profilen. Han har varit rankad bland de tre bästa i världen under flera år och även vunnit världscupen i courseracing. Andra svenskar som lyckats bra i världscupen är Mattias Holmberg, som under flera år varit med bland de bästa och även shapat brädor åt Mistral. Med i racetoppen finns även Christoffer Rappe och nu senast Niklas Olausson.